Dags att sammanfatta, kanske.

Att sammanfatta mitt bloggår lär inte bli så svårt. Jag tittar i månaderna och konstaterar att det har varit oerhört tunnsått med inlägg.

Den som följt mig under åren vet att det är ovanligt glest mellan inläggen och den som trots detta följt med vet varför jag alldeles kom av mig i juni, juli och augusti.

Nu är det mitt i december. Jag trodde nog att jag skulle hitta kraft och inspiration framåt hösten, men ack vad jag bedrog mig.

Livet tassar på och jag slåss med mina väderkvarnar likt en Don Quijote på villovägar.

Jag arbetsprövar och min framtid ter sig oviss. Tänk att bo i ett land där regeringen bestämt hur länge en medborgare kan vara sjuk. Jag upphör aldrig att förvånas över detta.

För länge sedan bestämde jag mig för att aldrig mer vara lärare. Jag brände gamla papper, jag tömde pärmar och mappar och det kändes skönt att  jag efter ett långt sorgearbete verkligen hade bestämt mig. Jag skulle lämna skolans värld och jag skulle göra det med besked. Något helt annat låg framför mig, frågan var bara vad.

Nu är jag ändå tillbaka i det pedagogiska värvet och det går skapligt. Jag hade faktiskt glömt (läs: förträngt!) hur roligt det är att jobba som lärare. Det tar av den lilla energi jag har och jag frågar mig om det ger mer än det tar. Svaret måste bli att jag faktiskt inte vet. På plussidan finns en del och på minussidan ungefär samma saker.

Allting kostar och i någon ände måste man betala.

Att komma iväg hemifrån kan ses som positivt, men det är en kraftsamling varje dag. Att ha arbetskamrater och ett socialt sammanhang kan verka lockande men är tröttande för min arma hjärna.

Den lilla kraft jag hade för skapande verksamhet och som gav min vardag guldkant satsar jag nu på att hjälpa estetelever framåt på deras väg. Det är roligt, de är talangfulla och växer i sitt skapande. Det känns meningsfullt men på min fritid vilar jag för att samla kraft inför nästa arbetsdag.

 

Allting kostar och i någon ände måste man betala.

Frågan är vad som räknas som positivt och vad som är tärande. För någon skulle svaret vara enkelt men för mig är allt detta dubbelbottnat och jag vet inte om det är bra eller dåligt det jag har gett mig in i. Livet vill mig väl, brukar jag hävda, så jag får lita på att det kommer att bli bra på slutet.

 

När jag själv var ung gick jag på folkhögskola och det är den bästa skolform jag kan tänka mig. När jag gick lärarhögskolan och utbildade mig till mellanstadielärare tänkte jag att när jag blir stor, gammal och livserfaren ska jag jobba på en folkhögskola. Folkbildningstanken är fin och känslan av ett holistiskt förhållningssätt tilltalar mig, men jag tror att man behöver ha rätt mycket i ryggsäcken för att passa som lärare där.

Kanske har jag blivit stor nog, gammal nog och livserfaren så det räcker. Vägen har varit krokig men det kan ha varit rätt väg.

Än vet jag inte om jag blir kvar efter sista januari då mitt rehabiliteringsår är till ända, eller om det blir något annat då. Jag är ganska trött på myndigheter, blanketter och formulär så det vore skönt med en slutgiltig upplösning. Alternativet är en ny sjukskrivnningsrunda med nya prövningar, så Gud hjälpe mig!

Min kära farbror doktor får ju ha ett ord med i laget kan jag tycka, men det finns ju försäkringsläkare som kan ha andra åsikter. Allt detta jobbar jag med att hålla ifrån mig, men det är inte alldeles enkelt!

Nu ska jag be att få tacka för mig, för denna gången. Jag lovar inte att bli mer frekvent på bloggen men det är min ambition!

Var rädda om er och varandra!

Jag önskar er en riktigt fröjdefull jul och ett alldeles underbart 2012.

Det bör bli det bästa året hittills!

KraM

Ett par tankar om ständigt sparande.

Funderar allvarligt på när det gick överstyr på riktigt.

Jag menar, om det finns ett datum för när jag blev tokig.

Just nu letar jag efter mina akvarellfärger. Jag har väl lagt dem på något säkert gömställe. De är fullständigt väck. Försökte komma fram till alla lådor och skåp i mitt syrum och inser att det har gått för långt för länge sedan.

Det rummet är så fullt av allt möjligt så jag skulle kunna bjuda in alla jag känner på ett par års ständigt pysslande! Vi skulle kunna fylla en fyndshop med diverse alster och ha öppet i flera månader. Även om det var köpande kunder från morgon till kväll!

Håhå jaja!

När jag plötsligt ser att jag dessutom har ett helt förråd av tomkartonger som jag har sparat ifall jag behöver något att förvara något annat i, då fick jag insikt i sjukdomsbilden. Stora lådor, små lådor, skokartonger, vackra lådor och fula pappkartonger. Alla sorter med ett gemensamt de är alla lika tomma!

Tro inte att boten kommer lika snabbt som insikten, NIX!

Jag borde förstås fylla de tomma kartongerna med grejer och sedan skicka av alltihop på tippen, men icke att jag kan få min kropp till detta!

Saker och ting kan komma väl till pass när man minst anar det.

Det händer väl alla att de plötsligt drabbas av insikten att de skulle vilja göra sig en liten torrfiltad tomte, sy om sin gamla mockajacka till en rejäl shoppingbag eller tillverka smycken på löpande band. Då är det bra att ha grejer på lut!

Tänk om lusten skulle falla på när det inte går att få tag i nytt materiel och man inte KAN vänta. Mitt syrum är fullt av härliga ting och det är tryggt att veta!

Nu när jag håller på som bäst med att vara bild-och-formfröken får jag ständigt nya idéer om vad jag ska göra när jag kommer hem från jobbet. Tyvärr räcker energin bara till planer, men när jag får lite energi över så slipper jag i varje fall att gå och handla! Sanningen är väl tyvärr den att när jag väl har fått fram det jag ska använda, så har jag redan gjort av med nästa veckas energi också.

Man blir nämligen matt av att leta! Ännu mattare riskerar man av att få sig en käftsmäll vad det gäller självinsikt. Men förresten; Jag kan leva med att vara lite tokig. Jag har vetat rätt länge att en eller annan skruv är lös och jag tycker att jag är OK ändå.

Om jag inte visste att jag har roliga projekt att sysselsätta mig med framöver då tror jag att jag skulle bli knäpp och det vore ju tråkigt!

 

Nu ska jag fortsätta att leta efter mitt färgskrin för jag har faktiskt köpt nya akvarellpapper. Jag kan nämligen inte komma ihåg var jag förvarar dem jag redan hade!

KraM

Bloggen krånglar men jag gör nya försök!

Jag mötte en underbar människa "the other day" och jag kände hur detta möte fick mina livsandar att flaxa till en aning.

Hon gjorde Pinnar av pinnar hon hittade i skogen.

Häftigt.

Den här pinnen heter "Andhämtning" och jag gillar den jättemycket.

 

Tänka sig andhämtning som att hämta en and. Stå där med en levande and i sina händer.

Då måste man nog ta ett djupt andetag och filosofera lite över livet.

Gå in på http://ingur.com/vildhjarta/ och kolla på bildspelet.

Det är en lisa för själen.

Jag ska skriva en blogg endera dan,

men tills jag har fått tag i en and att hålla ett tag så får

det hela stå undan.

KraM

Vinke vink.

Sorg tar tid och sorg tar kraft. Hela sommaren lång har jag gått och värkt på nästa blogginlägg, men inte kommit till skott. Sommaren har i stort varit vänlig och vi har haft det bra på många sätt. Lite små turnéer har vi gjort och många goa dagar har vi haft.

Nu har hösten slagit klorna i Svea Rike, utan möjligheter för oss att påverka tidens gång. Hösten är min årstid och den tid på året då jag trivs allra bäst. I år dräller det av svamp i skogarna och jag hämtar kraft och mod ute i spenaten. Korgen fyller jag snabbt med kantareller och trumpetsvamp men det är egentligen bara bonus. Luften, doften och lugnet mellan de höga träden är vad jag är ute efter. För mig finns det inte bättre ställe att fylla på batterierna och få ro i sinnet. Höstpromenader i storstövlar och tjock tröja är en sann lisa för själen.   

    

Min vardag har förändrats en del nu efter sommaren. Jag är tillbaka i skolans värld och nosar på hur det är att jobba. Jag arbetstränar på 25% och det låter väl som en fis i världsrymden ungefär, men jag kan tala om att det är en stor skillnad på att vara helt sjukskriven och att arbeta dessa ynkliga procent.

 

 

 

Första veckan fanns det inga elever alls på skolan utan dagarna gick åt till planering och möten, möten, möten……..      

Tröttande som tusan!

När eleverna väl anlände till sina klassrum började det kännas lite bättre. I veckan som gick hade jag mina första egna lektioner och jag måste erkänna att det var en ren fröjd att åter vara på den pedagogiska banan.

Jag älskar verkligen den delen av jobbet.

Synd då att så mycket av arbetstiden går åt till så mycket annat än att undervisa och hjälpa elever att söka ny kunskap. Jag fixar bara inte att sitta på långa och oftast tröttsamma konferenser, jag fixar inte heller stora samlingar i aulor eller matsalar men jag gillar klassrumssituationen och jag ÄR en bra pedagog! Det kanske låter övermaga och kaxigt, men jag tar risken och sticker ut hakan. Får jag en snyting för det så må det vara hänt!

Jag är inte dummare än att jag inser att jag inte är så attraktiv på arbetsmarknaden. Det är begripligt att andra friska, starka och raska lärare ligger betydligt bättre till när det kommer till anställning och lönefrågor. Jag får väl visa mina framfötter och göra mig oumbärlig på estetlinjernas lektioner. Det är där jag trivs gott och det är där som jag känner att jag fortfarande kan ha något att komma med.

Eftersom jag har passerat 55-årsdagen så finns det en del hjälp att få, förutom det där med arbetslivsrehabilitering. 55+jobb! Jag har räknat ut att om jag trivs riktigt bra där jag nu är så kan jag kanske utverka så mycket arbetsgivarstöd från arbetsförmedlingen att jag inte kostar så mycket att ha kvar. Man kan få mig billigt så att säga! Jag vet ännu inte om jag klarar av det här, men jag känner att det är roligt att vara tillbaka. När jag kommer hem efter mina 3,5 – 4 timmar på jobbet är jag alldeles mör i skallen.

 

Det är då skogen är så oerhört lockande. Några timmar i tystnaden känns nödvändigt och livsavgörande. Hemma blir det inte mycket gjort, men arbetet där springer inte ifrån oss.

Nu är det slut i rutan för den här gången. Det känns skönt att ha brutit tystnaden som rått här på bloggen alltför länge. Jag hoppas att det finns någon därute som kommer ihåg att jag finns här och om sanningen ska fram så har jag saknat bloggeriet! Ta gott hand om er!

KraM.  

Själar säger aldrig farväl.

Vad vet blomman om livet som frö?
Vad vet fjärilen om livet som puppa?
Vad vet puppan om livet som larv?
Vad vet vandraren om vad som väntar efter en krävande klättring?

Livet är skört och det enda vi har är ögonblicket just nu. Dagen som just har vaknat är så lätt att ta för given. Vardagar avlöser varandra och nya vardagar kommer av sig självt. Livet travar på i sin vanliga takt och mycket tid passerar oreflekterad i mitt sinne. Så plötsligt en dag händer något som får tiden att stanna. Minuterna blir långa och timmen vill inte övergå i en ny. Dagen är svår att ta sig igenom och natten som ett maratonlopp i slowmotion.
En vacker försommardag omkom min älskade bror i en svår MC-olycka. Ett gäng gubbar i femtio-sextioårsåldern var ute på sin årliga runda på sina kära cyklar. Himlen var klarblå, naturen prunkande och vägarna torra och lättkörda. Gubbarna gjorde sin gemensamma resa för tionde gången och de njöt av att vara på väg till Bornholm för att umgås en helg i glada gubbars lag. De kör genom Smålands vackra landskap i karavan. Först en gubbe i varningsväst och sist min bror som ska hålla ihop skocken. Sju lyckliga knuttar som njuter av sin resa.
Så plötsligt händer det oförutsedda. En mötande bil kommer över på fel sida av vägen och katastrofen är ett faktum. Av MCförarna dör en och tre andra blir skadade. Vi ser om olyckan på TVnyheterna, men vet inte då att just den här olyckan drabbat oss.
Det är svårt att ta in ett skakande besked som man får på telefon. Först blir man rationell och iskallt klar. Var, när, hur? Men när jag lagt på luren och försöker ta in vad som hänt fungerar inte hjärnan. Jag skriker NEJ NEJ NEJ. Detta har INTE hänt. NEJ, NEJ, NEJ! Inte min bror! Inte död! INTE!
Så sakteliga sätter sig sanningen i medvetandet och jag är tvungen att försöka förstå det obegripliga. Till tröst och hjälp finns det varma och underbara människor. Först och främst min stora familj. Jag har tre bröder kvar, jag har min mamma och jag har min man och mina barn. Tillsammans stöttar vi varandra och tillsammans bearbetar vi sorg och saknad. Övriga släktingar och vänner hör av sig och skickar styrka och medkänsla. Tack alla ni kära nätvänner som visar värme och stöd. För det är jag oerhört tacksam.

Själar säger aldrig farväl.

Vi ska till helgen säga farväl till det som en gång var min brors kropp men som nu bara är materia som ska omvandlas till någon annan form av materia. Jag försöker att se kroppen som en puppa. Ut ur kroppen har det nu kommit en vacker fjäril. Fjärilen vet ingenting om livet som puppa och puppan vet inte att den ska bli en fjäril en dag. Plötsligt är puppan ett tomt skal och ut ur den har en ny livsform stigit mot skyn på vackert tecknade vingar.
Fjärilen svävar i solskenet och njuter av sin dag som fjäril. Vi andra lever i vidare i puppornas värld och har inte en aning om vad som väntar efter det. I mitt hjärta har jag många härliga minnen av min bror som inte längre finns hos oss.
Jag vill vårda dessa minnen väl och jag vill fortsätta att le och skratta med min bror. Just nu är det många tårar, just nu är det svårt och mörkt, just nu är skrattet inte nära men jag vet att när sorgearbetet kommit en bit på väg så blir det lättare att minnas de goda och roliga upplevelser vi haft tillsammans.
Någonstans breder en vacker fjäril ut sina färgglada vingar och svingar sig i munter dans. Jag blir lycklig när jag ser den och minnet av min bror är varmt och glatt.

Själar säger aldrig farväl.
KraM

Medio maj.

Jag har inte någon koll på tiden! Jag har nästan inte fattat att april är här och nu är det mitt i maj.

Vår, försommar, frost och så försommar, högsommar och en fantastisk blomning av allt på en gång!




Det har varit en hektisk tid på många plan och framför allt handlar det mycket om en mental omställning till att kanske få till ett arbetsliv igen. AF och FK, mina ständiga följeslagare, jobbar på att jag ska inse att jag är fullt arbetsför och nu har jag bestämt mig för att försöka igen. Tjugofem procents arbetsträning till att börja med låter inte så mycket men det är en stor förändring och en enorm kraftsamling. Jag har bestämt mig för att det kommer att bli bra och jag ser fram emot slutet av augusti då det hela drar igång.



Man är väl karl nog att ändra inställning i livet! Jag har sagt att jag inte skall tillbaka till mitt gamla yrke och det står jag fast vid. MEN det är ändå så att jag har en utbildning och en relativt lång yrkeserfarenhet. Nu blir det en blandning av gammalt och nytt på ett ställe där jag också kommer att ha glädje av mina kreativa sidor. För att få fortsatt rehabiliteringsersättning som jag har nu måste jag “vara i åtgärd” och fram till augusti och terminsstart har jag som uppgift att bli en bättre människa.

Jag ska träna!

Träning och jag är inte kompatibla storheter och det är ett underligt läge jag har hamnat i. Dock ganska nöjsamt som aktivitet och jag börjar från noll, så det kan bara bli en förbättring vad det gäller hälsa och kondition. Länge, länge har jag vetat att jag behöver ha eld i baken för att få tummen ur densamma och faktiskt få till någon form av fysisk aktivitet. Att det skulle bli min handläggare på arbetsförmedlingen som stod för den elden hade jag däremot inte vare sig trott eller förväntat mig. Jag är nu medlem på en träningssida på nätet och det är riktigt roligt. Än så länge är det bara jag som kan gå in på sidan och se hur det går med framsteg, bakslag och eventuella träningstriumfer, men om det visar sig att någon av mina vänner följer med eller redan finns där så kan jag tänka mig att ha ett litet utbyte av erfarenheter. “Funbeat” är stället och det kostar gratis att vara medlem. Jag har haft kul när jag har prickat in mina små promenadrundor och sett hur långt jag förflyttar mig och med vilken hastighet jag går. Välkommen att höra av dig om du hakar på!!!



Nu är det dags att ladda in lite genom foderluckan. Jag håller mig fortfarande till LCHF och kan stolt meddela att jag är 6,5 kg lättare idag än för fyra månader sedan. Det går sakta men säkert åt rätt håll och om det fortsätter i samma takt så blir det arton kilo på ett år! Det är så man måste tänka!

Jag lever livet i sakta mak och sjunger långsamhetens lov. Jag har inte bråttom och jag har gott om tid. Nu när det är mitt i månaden maj känns det som ett bra sätt att ta hand om sin stund på jorden.

Ha det gott därute och glöm inte att den bästa träningen är den som blir av!

KraM.

PS har försökt att publicera den här bloggen ett tiotal gånger.Nu ger jag tusan i hur det här blir!
Jag hade många fina bilder med i Live Writer - men de går inte att kopiera dem hit. Inlägget publiceras i ren panik och hoppas att jag ska få ordning på sakernas tillstånd så småningom!

En dag bland blåsippor.

Det händer något konstigt i mig när jag väl får tummen ur och skriver här på bloggen. Eller snarare när jag ser responsen på något jag skrivit. Plötsligt kommer lusten tillbaka och jag inser vad roligt det faktiskt är – det här med sociala medier. Förra helgen åkte maken och jag till Regementsparken i Uddevalla. Där rinner en vacker liten å och och vattnet hoppade och skuttade vårystert och ivrigt. Här och var ligger det lite onödig skrot som har fått en patina som skulle få antikrundans Knut Knutsson att sucka av hänförelse. Snart är marken där täckt av vårblommor, men förra helgen fanns där mest prassliga löv.

      

Idag stod valet mellan att ta hand om en jättehög av mangeltvätt eller fara ut på blåsipps-safari. Valet var inte svårt, ens till att börja med och det blev nästan ännu mer givet när vi såg att solen värmde omgivningarna på ett vänligt sätt. Vi styrde kosan mot Sundsby Säteri som ligger på en liten ö mellan Orust och Tjörn. Där finns en riktigt gammal ekskog och där växer det hejdlöst med blåsippor. Det har inte riktigt lossnat än men om någon vecka är marken blå som ett sommarhav.

Solskenet flödade och de sippor som vågat sticka upp huvudet ur marken sträckte på sina smala halsar och vred ansiktena mot ljuset. Jag gillar att gå i närkamp med motiven, med min kamera och jag kan erkänna att jag stundom kröp på alla fyra för att komma i rätt läge. En syn för Gudar kan man tro, men jag offrar mig gärna för den sköna konsten! Motljus är alltid tilltalande och att det samtidigt ger ett tillfälle att odla fräknarna är inget minus, om du frågar mig.

Nu är vi hemma från vår utflykt och solen har gått i moln. Snart är den framme och värmer oss igen. Jag tippar på att den inte behöver locka växterna länge till förrän de är villiga att veckla ut ett mäktigt lövverk i naturen. Somliga har redan tjuvstartat. Kaprifolen i Bohuslän tillhör de otåligas skara och det är kanske för att den ska blomma minst två gånger på en säsong som den är så ivrig att slå ut sina bladknoppar. Har man bråttom så har man! Jag är tacksam för att högen med lakan inte springer sin väg medan jag kollar till läget i en blåsippsbacke. Om det kommer en morgondag så finns det tid att mangla. Om det inte kommer en morgondag så vet jag att jag använde den sista dagen på ett klokt sätt.

Var rädda om er!

Njut av våren!

Lukta på blommorna och skaffa er gärna en korkek!

Bättre själavård finns inte!

KraM.

Tacksamhetens lov.

Jag övar mig på att vara tacksam.

Istället för att säga att det är tråkigt att jag bara orkade putsa köksfönstren och att alla andra fönster fortfarande är skitiga säger jag “-Vad härligt att jag har putsat köksfönstren!”

Istället för att tycka att det är en massa jobb kvar att göra i trädgården säger jag “-Vad underbart det är att jag orkade köra undan en hel skottkärra med löv i dag!”

I stället för att säga “-Jag önskar att jag orkade ta en långpromenad i vårsolen” säger jag “- Vad härligt det var att sitta i solen och ta eftermiddagskaffet!” 

Att vara tacksam för det som är bra och sedan ignorera resten, är min nuvarande filosofi. Jag övar mig på att vara tacksam, för det är inte alldeles enkelt och det går inte helt av sig självt.

Trots att livet inte är precis så som jag skulle önska så finns det ju en hel del som faktiskt är riktigt bra. Jag behöver inte gå hungrig, jag behöver inte frysa och jag behöver inte sova i en trappuppgång eller under en pappkartong. Jag har mat. Jag har kläder. Jag har ett hem. Dessutom äger jag min tid. Jag behöver inte inställa mig någonstans, vid en speciell tid och jag kan vara hemma, eller borta, när jag själv vill. (Jag ignorerar för tillfället att jag är inskriven i ett “arbetsmarknadsrehabiliteringsningsprojekt” för där händer ändå inte ett smack. Jag tror att jag bättrar på statistiken en aning eftersom jag numera inte räknas som långtidssjukskriven utan är “i åtgärd”.) Så länge de inte tänder blåslampan och eldar mig i baken är jag tacksam. Åtminstone övar jag på att se det hela från den vinkeln.

Den senaste tiden har jag ägnat åt att försöka få ordning på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har kommit fram till att jag kanske inte ens behöver bli större än jag är och därmed kan stanna vid att bara vara. Livet är ju inte bara till för att fyllas med en titel och ett arbetsliv. Det finns annat som är värt att leva för och jag övar mig nu på att vara tacksam för det. Kanske är jag naiv som tror att allt löser sig, men låt mig då så vara.

Jag hävdar med en dåres envishet att livet vill mig väl och att universums goda krafter tar hand om mig, oavsett hur Sveriges riksdag och regering beslutar vad det gäller min rätt att vara sjukskriven och få ersättning. Jag övar på att vara tacksam för den goda kraften i universum och för livets goda vilja. Det är mycket roligare att vara en tacksam person än en som oroar sig. Det ska tankekraft till och det tar tid att fundera över faktiska läget, men jag har gott om både tankekraft och tid. Jag är ganska nöjd med att vara jag och leva mitt liv. Det har jag till viss del tacksamheten att tacka för. Det är jag tacksam för på riktigt!    

      

Medan jag filosoferar vidare över livets stora frågor önskar jag er en riktigt Glad Påsk. Med den frekvens jag för närvarande har på bloggskrivandet så lär det väl inte bli något mer skrivet här förrän påsken är ett minne blott. Men var inte allt för säker! Kanske dyker jag upp i en dator nära dig snabbare än någon kunde ana.

Ha det gott!

KraM.

Tre-enighet? Nej knappast!

Ande, kropp och själ.

Kropp, förnuft och känsla.

Hur man än bestämmer sig för att beskriva det, som är delarna, som är en människa, så har jag lite svårt att få ihop enigheten. Vi är inte riktigt sams, om jag säger så. Jag är en vandrande tre-o-enighet! Själen vill ha sitt och kroppen vill ha sitt och anden medlar dem emellan!

Ute strålar solen och inne i mig sjunger det “gå ut min själ och gläd dig vid….”, Kroppen säger “Stopp och belägg – inte mer trädgårdsarbete på länge” och Anden / Förnuftet säger “Gå ut och jobba en liten stund!”

Jag lovar mig själv att ta en timma i trädgården, inte mer för jag vet att kroppen kommer att sätt sig på tvären om det blir för mycket. Väl ute, med handskarna på och skottkärran framme, är det svårt att inte lyssna mer på själen som fröjdar sig vid fågelsång och solsken. Det är ljuvligt att lyfta bort gamla löv. Växterna ligger i startgroparna, ivriga att uppleva vårens startskott. Själen får sitt lystmäte men vill ha mer. Med sekatören i högsta hugg ligger jag på alla fyra i rabatterna och klipper ner gammalt och dött. Överallt spirar grönskan, det är vindstilla och solen värmer vänligt.

En timma går fort. En timma till går lika fort. Kroppen värker men det är härligt att vara ute. Till sist segrar förnuftet och jag pallrar mig in för att äta lite lunch. Kroppen mutas med god mat, men är ändå tjurig och tvär.

Solen strålar genom fönstren och själen säger att den skulle vara mera nöjd om fönstren vore rena och blanka. Kroppen protesterar högljutt! Varken nacke, axlar eller rygg är inställda på mer arbete idag! Förnuftet segrar. Jag lägger mig på spikmattan, lyssnar på lite jazz, blundar och drömmer om mera vårvärme och sköna dagar med fika i trädgården. Jag är fortfarande inte helt sams med mig själv, men själen har fått en dos vårkänsla, kroppen har blivit omhändertagen och rent förnuftsmässigt så har jag nog haft en rätt bra dag.

Allt gott till er!

KraM.

Mars

En liten dikt att begrunda i vårens brytningspunkt!

Varsågoda.

 

Mars

Just det: lämna allt -
låt Dig hänryckas!
Glöm grubblet,
överge funderingarna,
ge fasen i tvivlet, försiktigheten,
de onda aningarna.
Ett menlöst gott är på väg:
lägg armen
kring bekymmerslösa vårens
unga nacke!

Den stora våren
lyfter lilla människan
högt i Din sky,
säger:
allt detta är Ditt!
Dig, den fattigaste,
tillhör allt:
varje frambrytande grässtrå,
trädens svällande knoppar,
älvarnas islossning,
ljusets växt,
värmens stegring -
det finns inga gränser
för Dina ägodelar,
och i Ditt gråa elände
är Du jublande rik.
Du fattiga lilla människa:
tryck tranans skri,
tryck alla vårens skänker
till ditt bröst:
allt detta är Ditt!

Elmer Diktonius

KraM

Hunden har vaknat!

Jag har haft förmånen att träffa en KBT-terapeut några gånger, för att få lite ordning på hjärnkontoret. (KBT = kognitiv beteendeterapi.) Det var efter ett besök hos henne som bilden av vargen och hunden växte fram i mina små grå.  Vi hade pratat dagdrömmar och jag hade vuxit åtminstone en decimeter under den timma jag suttit i hennes ljusa rum.    

-Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag övervann motståndet att ta mig hit, eller förbannad för att jag inte lyssnade till magkänslan och kröp ner under täcket igen, sa jag, när jag hade kommit in till terapeuten.

När jag skulle åka dit hade jag varken ork eller lust, men jag sparkade mig själv i ändan och tog bussen. Jag tror att det syntes tydligt att hela världens tyngd vilade på mina axlar när jag klev in genom dörren.

Den här dagen blev det så att vi pratade om vikten av att tänka bra tankar. Jag fick beskriva hur en riktigt bra dag på jobbet skulle se ut. Saken är ju den att jag inte har något jobb och utsikterna att få något är väldigt små, för att inte säga obefintliga. Hursomhelst så skulle det inte tas några hänsyn till verklighet och eventuella hinder. Jag skulle beskriva en drömdag på jobbet. När jag gick ifrån henne den dagen kände jag mig glad och positiv. De svarta tankarna var försvunna och jag kände mig hoppfull.

Ingenting hade förändrats i min värld eller i mitt liv under timmen med KBT, men jag mådde oväntat mycket bättre. Jag mådde bättre av att bara tänka på ett annat sätt. Kan man förändra känslan i kroppen bara genom att tänka glada tankar så ska man nog akta sig för att mata hjärnan med grådask och misströstan, om man kan undvika det. Inte för att man förändrar verkligheten. Inte för att svårigheterna försvinner. Nej, bara för att man faktiskt blir så mycket gladare, mitt i allt elände.

Nu är det ju så vist ordnat att man bestämmer själv vilka tankar man vill odla och vilka man vill mota bort. Ingen annan kan veta vad som rör sig bakom pannbenet på mig och ingen annan kan styra hur eller vad jag tänker!

Det var den dagen som jag bestämde mig för att det bor en varg och en Sankt Bernhardshund i mitt bröst. Det var då jag insåg att jag bara kunde mata en av dem i taget. Den ena lever av negativa tankar och den andra av positiva.

Så självklart och så enkelt!

Jodå, åtminstone i teorin!

Att det inte är lätt att alltid gulla med hunden, och att tränga undan vargen och sätta den på svältkost – det är en helt annan sak. Jag hemfaller då och då till självömkan och ynkande. Livet är ju inte alltigenom lätt och enkelt för någon, men man kan förhålla sig till livet och livets varierande sidor på olika sätt. När jag är ynklig och missmodig växer och frodas vargen. Jag kan fortsätta att mata den med eländes, elände och tycka att det är tungt och svårt att vara människa. Det är lätt hänt!

Eller så kan jag försöka hitta guldkornen i mitt liv och dagdrömma om de underbara dagarna som ska komma. Lite svårare, men oändligt mycket mer närande för själen. Jag vet att den varma goa hunden finns där och att den är mycket trevligare att umgås med, på färden genom livet, än ett rovdjur med vassa tänder och kalla ögon. När jag skrev förra bloggen ville jag få på pränt att vargmatandet var avklarat och avslutat, för min egen skull. Tack raringar för respons och reaktioner. Jag är väldigt glad för den omtanke och Kärlek ni visar!

En ros till er

och en varm

KraM.

 

Vargen, jag och saknaden efter den vänliga hunden.

Jag har matat min varg länge nu.

Den börjar nästan kännas som en förtrogen, som ett husdjur jag motvilligt vant mig vid och tagit i min vård, och som ett efterhängset om än ovälkommet måste. Jag har matat vargen. Funnit mig i att den finns i min närhet och jag har givit efter för hans hunger. Stora saftiga bitar har han fått att sätta sina sylvassa tänder i. Stycken att riva, slita och såra. Stycken som legat nära till hands att kasta fram när hans hunger har hotat och rovdjurets ögon har lyst av det kalla ljuset.

Jag vet att den aldrig blir mätt, jag vet att den alltid vill ha mer, och ändå har kraften att hålla vargen borta varit alltför svag. När man väl kommit ner i vargens djupa håla är det svårt att se i det svaga ljuset. Därnere lyser inte hoppets eld. Ord som tilltro och förtröstan ligger långt bortom horisonten. Ur vargens gap kommer ingen tröst. Därifrån  kan man bara få misströstan och förtvivlan. Jag har gråtit vid vargens sida och sett till att han inte behövt gå hungrig. Jag har nästan blivit vän med min varg.

Jag har försökt att värma mig vid hans sida men från hans ruggiga päls ges ingen värme. Närheten till detta svarta och hungriga rovdjur ger ingen tröst.

Någonstans från mitt inre hör jag en röst som viskar att jag måste ut från denna håla som är vargens. Måste bort från den som girigt rotar i mitt inre och som får mig att älta omöjligheter och motgångar.

“Det finns hopp!”, viskar rösten. “Livet vill dig väl!”

“Du vet ju att du bara behöver ta en dag i taget och att det aldrig är kört”

Ja! Jag vet. Ändå har jag svårt att se framtidens ljus, att förstå att tiden och livet ännu har något gott att erbjuda. I vargens sällskap ter sig motgångar och hinder oöverstigliga. Det är svårt att bjuda motstånd. Det är lätt att ge efter för trötta tankar och svarta sinnesstråk. Jag måste bort från detta rovdjur.

Jag har slutat att mata honom nu.

Sakta, så sakta, har jag börjat tänka andra tankar. Försiktigt, så försiktigt, har jag låtit tillit och förtröstan få fäste i mitt sinne. Dessa tankar får vargen att krympa för på sådana lever inte rovdjuret i mitt bröst. Jag lämnar varg, rovdjurständer och en kall päls i mörkret. Jag söker mig trevande och ovant mot ljuset.

Jag får lite värme från Sankt Bernhardshundens mjuka lurviga päls. Hunden sover fortfarande men jag har hittat hans sovplats. Nu vilar jag i förvissningen om att allt det mörka och isande hopplösa har en motpol.

En dag kommer jag att tänka “Jag har himlen runt hörnet” igen. En dag kommer jag att ha övat upp min glädje. En dag kommer jag att känna meningsfullhet och tilltro. Kanske snart, kanske om länge……

Jag vet inte när, men jag vet att jag har slutat mata vargen för den här gången.

Allt gott till er!

KraM.

Inte fullt så tokig

som jag trodde, är jag!

Tack alla snälla rara väniskor för trösterika ord. Mest tack till Indriel som fick mig att faktiskt söka på ett konstruktivt sätt.


Jag var liksom paralyserad när jag insåg (fel) att mina bilder var raderade så jag letade inte efter dem på något klokt sätt. Nu har jag i alla fall hittat dem igen och jag går från Knäppgök till Glad Lärka. Det finns hopp om nya bloggar då humörkurvan går uppåt...... Hittar jag bara photoshop igen så kan det bli bilder i bloggen oxå - eller så får jag göra en ny installation - om jag hittar skivan med programmet.
Under tiden som jag inväntar inspiration umgås jag med maken som har sportlov. Det är oxå gott-humör-främjande! Håll om varandra och lev livet lite långsamt som omväxling. Det lär vara bra för hjärtat!

KraM .

Knäppgöksblues.

Nej Nåt geni är jag då inte. Snarare en riktig knäppgök och då får man vara precis hur korkad som helst! Jag har lyckats att radera mitt bildredigeringsprogram helt från datorn. Jag har lyckats radera alla mina bilder från de senaste två åren. Jag har lyckats radera allt som var installerat och vant och jag fick ändå ingen ordning på det som skulle åtgärdats. Nu går jag omkring och är fly förb****d på mig själv och riktigt sur att jag inte har någon annan att skylla på. Maken är glad att det inte var han som satt vid datorn och gjorde det fatala misstaget och jag är böjd att hålla med honom. Det hade kunnat vara en skilsmässoorsak annars. Detta är mycket trist och tråkigt och nu har jag ingen lust att blogga för ilskan ligger och kokar under ytan. Jag vet att det är världsliga saker och att livet inte tar slut för att man gör en dundertabbe, men det känns så visset!

Jag tycker att bilden ovan visar mig rätt ljus.

Knäppgök!

Kan någon vara snäll och skicka hit en fixare med detsamma? Gärna en som kan uppfylla även andra önskningar! Det finns en hel del som skulle behöva åtgärdas i hemmet!

Tack.

Medan jag slickar mina sår och grämer mig över min oerhörda dumhet önskar jag er livets goda dagar!

KraM

lite, lite om läget

Ojojoj vad tiden rusar fram.
Jag kan dessvärre inte påstå att jag har så himlans roligt att det är därför. Här är det mest grådagar och inteaktiviteter som gäller.
Jag har inget roligt alls att blogga om men jag vill gärna dela med mig av något riktigt bra!
Jag tuffar på i Skaldemans spår och det rör sig neråt i långsam takt.
Idag har jag bakat knäckebröd utan en gnutta mjöl från något sädeslag och det blev vansinnigt gott!
Jag gjorde ett "hitte-på-recept" under bakningens gång och när jag tyckte att det såg ut som en skaplig deg tryckte jag ut det på en plåt och skickade in det i ugnen på 200 grader. Det var fortfarande inte torrt efter tjugo minuter så då drog jag ner värmen till 100 grader och det fick stå en stund till.
Det slutade med att knäckebrödet fick stå kvar i ugnen på 50 grader medan jag tog en middagslur och när jag klev ur slafen var det lagom torrt och knaprigt. Det smakade nästan som Wasa Sportknäcke men innehåller ungefär 2,5 kolhydrater per skiva mot 9,5 per skiva av sportknäcket, av ungefär samma storlek. Jag försöker att hålla mig under 15 g kolhydrat per dag så det var en ren fröjd att kunna knapra i sig en sådan här med rejäla skivor cheddarost på till eftermiddagskaffet.
Som jag saknar brödet i denna diet. Fatta att jag är glad över att man kan baka på söndermixade nötter och frön. Om man bara tillsätter lite "husk" för att få en kletig smet så tror jag att man kan baka på mjöl av vad som helst! (Husk finns på Ica bland glutenfritt och är skal av någon slemmig växt. Det hjälper till att hålla samman degen).

Jag hittade recept på Oopsisar på nätet, bilden här nedan är därifrån. Det är ett slags bröd som man gör på ägg och ost och som är ganska OK, förutsatt att man gillar omelett, men jag måste säga att knäckebrödet slår det med hästlängder!För den som blir sugen kommer mitt hemmagjorda recept här:

Kör
*2 dl skalade sesamfrön
* 1 dl hasselnötter
*1 dl solrosfrön
i mixer till fint mjöl och blanda ner
* 1 tsk bakpulver.
Smält
*50 g smör

och blanda med
*1,5 dl vatten.
Häll detta över
* 1 msk husk
* 2 msk linfrön.
Låt det svälla en stund och blanda sedan allt.
Platta ut på en plåt. Grädda!

Jag skar med pizzakniv innan jag gräddade min kaka och fick 8 knäckebröd, men jag kunde gjort den tunnare och fått fler.

Lycka till och smaklig spis

KraM