En dag bland blåsippor.

Det händer något konstigt i mig när jag väl får tummen ur och skriver här på bloggen. Eller snarare när jag ser responsen på något jag skrivit. Plötsligt kommer lusten tillbaka och jag inser vad roligt det faktiskt är – det här med sociala medier. Förra helgen åkte maken och jag till Regementsparken i Uddevalla. Där rinner en vacker liten å och och vattnet hoppade och skuttade vårystert och ivrigt. Här och var ligger det lite onödig skrot som har fått en patina som skulle få antikrundans Knut Knutsson att sucka av hänförelse. Snart är marken där täckt av vårblommor, men förra helgen fanns där mest prassliga löv.

      

Idag stod valet mellan att ta hand om en jättehög av mangeltvätt eller fara ut på blåsipps-safari. Valet var inte svårt, ens till att börja med och det blev nästan ännu mer givet när vi såg att solen värmde omgivningarna på ett vänligt sätt. Vi styrde kosan mot Sundsby Säteri som ligger på en liten ö mellan Orust och Tjörn. Där finns en riktigt gammal ekskog och där växer det hejdlöst med blåsippor. Det har inte riktigt lossnat än men om någon vecka är marken blå som ett sommarhav.

Solskenet flödade och de sippor som vågat sticka upp huvudet ur marken sträckte på sina smala halsar och vred ansiktena mot ljuset. Jag gillar att gå i närkamp med motiven, med min kamera och jag kan erkänna att jag stundom kröp på alla fyra för att komma i rätt läge. En syn för Gudar kan man tro, men jag offrar mig gärna för den sköna konsten! Motljus är alltid tilltalande och att det samtidigt ger ett tillfälle att odla fräknarna är inget minus, om du frågar mig.

Nu är vi hemma från vår utflykt och solen har gått i moln. Snart är den framme och värmer oss igen. Jag tippar på att den inte behöver locka växterna länge till förrän de är villiga att veckla ut ett mäktigt lövverk i naturen. Somliga har redan tjuvstartat. Kaprifolen i Bohuslän tillhör de otåligas skara och det är kanske för att den ska blomma minst två gånger på en säsong som den är så ivrig att slå ut sina bladknoppar. Har man bråttom så har man! Jag är tacksam för att högen med lakan inte springer sin väg medan jag kollar till läget i en blåsippsbacke. Om det kommer en morgondag så finns det tid att mangla. Om det inte kommer en morgondag så vet jag att jag använde den sista dagen på ett klokt sätt.

Var rädda om er!

Njut av våren!

Lukta på blommorna och skaffa er gärna en korkek!

Bättre själavård finns inte!

KraM.

Tacksamhetens lov.

Jag övar mig på att vara tacksam.

Istället för att säga att det är tråkigt att jag bara orkade putsa köksfönstren och att alla andra fönster fortfarande är skitiga säger jag “-Vad härligt att jag har putsat köksfönstren!”

Istället för att tycka att det är en massa jobb kvar att göra i trädgården säger jag “-Vad underbart det är att jag orkade köra undan en hel skottkärra med löv i dag!”

I stället för att säga “-Jag önskar att jag orkade ta en långpromenad i vårsolen” säger jag “- Vad härligt det var att sitta i solen och ta eftermiddagskaffet!” 

Att vara tacksam för det som är bra och sedan ignorera resten, är min nuvarande filosofi. Jag övar mig på att vara tacksam, för det är inte alldeles enkelt och det går inte helt av sig självt.

Trots att livet inte är precis så som jag skulle önska så finns det ju en hel del som faktiskt är riktigt bra. Jag behöver inte gå hungrig, jag behöver inte frysa och jag behöver inte sova i en trappuppgång eller under en pappkartong. Jag har mat. Jag har kläder. Jag har ett hem. Dessutom äger jag min tid. Jag behöver inte inställa mig någonstans, vid en speciell tid och jag kan vara hemma, eller borta, när jag själv vill. (Jag ignorerar för tillfället att jag är inskriven i ett “arbetsmarknadsrehabiliteringsningsprojekt” för där händer ändå inte ett smack. Jag tror att jag bättrar på statistiken en aning eftersom jag numera inte räknas som långtidssjukskriven utan är “i åtgärd”.) Så länge de inte tänder blåslampan och eldar mig i baken är jag tacksam. Åtminstone övar jag på att se det hela från den vinkeln.

Den senaste tiden har jag ägnat åt att försöka få ordning på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har kommit fram till att jag kanske inte ens behöver bli större än jag är och därmed kan stanna vid att bara vara. Livet är ju inte bara till för att fyllas med en titel och ett arbetsliv. Det finns annat som är värt att leva för och jag övar mig nu på att vara tacksam för det. Kanske är jag naiv som tror att allt löser sig, men låt mig då så vara.

Jag hävdar med en dåres envishet att livet vill mig väl och att universums goda krafter tar hand om mig, oavsett hur Sveriges riksdag och regering beslutar vad det gäller min rätt att vara sjukskriven och få ersättning. Jag övar på att vara tacksam för den goda kraften i universum och för livets goda vilja. Det är mycket roligare att vara en tacksam person än en som oroar sig. Det ska tankekraft till och det tar tid att fundera över faktiska läget, men jag har gott om både tankekraft och tid. Jag är ganska nöjd med att vara jag och leva mitt liv. Det har jag till viss del tacksamheten att tacka för. Det är jag tacksam för på riktigt!    

      

Medan jag filosoferar vidare över livets stora frågor önskar jag er en riktigt Glad Påsk. Med den frekvens jag för närvarande har på bloggskrivandet så lär det väl inte bli något mer skrivet här förrän påsken är ett minne blott. Men var inte allt för säker! Kanske dyker jag upp i en dator nära dig snabbare än någon kunde ana.

Ha det gott!

KraM.