Dags att sammanfatta, kanske.

Att sammanfatta mitt bloggår lär inte bli så svårt. Jag tittar i månaderna och konstaterar att det har varit oerhört tunnsått med inlägg.

Den som följt mig under åren vet att det är ovanligt glest mellan inläggen och den som trots detta följt med vet varför jag alldeles kom av mig i juni, juli och augusti.

Nu är det mitt i december. Jag trodde nog att jag skulle hitta kraft och inspiration framåt hösten, men ack vad jag bedrog mig.

Livet tassar på och jag slåss med mina väderkvarnar likt en Don Quijote på villovägar.

Jag arbetsprövar och min framtid ter sig oviss. Tänk att bo i ett land där regeringen bestämt hur länge en medborgare kan vara sjuk. Jag upphör aldrig att förvånas över detta.

För länge sedan bestämde jag mig för att aldrig mer vara lärare. Jag brände gamla papper, jag tömde pärmar och mappar och det kändes skönt att  jag efter ett långt sorgearbete verkligen hade bestämt mig. Jag skulle lämna skolans värld och jag skulle göra det med besked. Något helt annat låg framför mig, frågan var bara vad.

Nu är jag ändå tillbaka i det pedagogiska värvet och det går skapligt. Jag hade faktiskt glömt (läs: förträngt!) hur roligt det är att jobba som lärare. Det tar av den lilla energi jag har och jag frågar mig om det ger mer än det tar. Svaret måste bli att jag faktiskt inte vet. På plussidan finns en del och på minussidan ungefär samma saker.

Allting kostar och i någon ände måste man betala.

Att komma iväg hemifrån kan ses som positivt, men det är en kraftsamling varje dag. Att ha arbetskamrater och ett socialt sammanhang kan verka lockande men är tröttande för min arma hjärna.

Den lilla kraft jag hade för skapande verksamhet och som gav min vardag guldkant satsar jag nu på att hjälpa estetelever framåt på deras väg. Det är roligt, de är talangfulla och växer i sitt skapande. Det känns meningsfullt men på min fritid vilar jag för att samla kraft inför nästa arbetsdag.

 

Allting kostar och i någon ände måste man betala.

Frågan är vad som räknas som positivt och vad som är tärande. För någon skulle svaret vara enkelt men för mig är allt detta dubbelbottnat och jag vet inte om det är bra eller dåligt det jag har gett mig in i. Livet vill mig väl, brukar jag hävda, så jag får lita på att det kommer att bli bra på slutet.

 

När jag själv var ung gick jag på folkhögskola och det är den bästa skolform jag kan tänka mig. När jag gick lärarhögskolan och utbildade mig till mellanstadielärare tänkte jag att när jag blir stor, gammal och livserfaren ska jag jobba på en folkhögskola. Folkbildningstanken är fin och känslan av ett holistiskt förhållningssätt tilltalar mig, men jag tror att man behöver ha rätt mycket i ryggsäcken för att passa som lärare där.

Kanske har jag blivit stor nog, gammal nog och livserfaren så det räcker. Vägen har varit krokig men det kan ha varit rätt väg.

Än vet jag inte om jag blir kvar efter sista januari då mitt rehabiliteringsår är till ända, eller om det blir något annat då. Jag är ganska trött på myndigheter, blanketter och formulär så det vore skönt med en slutgiltig upplösning. Alternativet är en ny sjukskrivnningsrunda med nya prövningar, så Gud hjälpe mig!

Min kära farbror doktor får ju ha ett ord med i laget kan jag tycka, men det finns ju försäkringsläkare som kan ha andra åsikter. Allt detta jobbar jag med att hålla ifrån mig, men det är inte alldeles enkelt!

Nu ska jag be att få tacka för mig, för denna gången. Jag lovar inte att bli mer frekvent på bloggen men det är min ambition!

Var rädda om er och varandra!

Jag önskar er en riktigt fröjdefull jul och ett alldeles underbart 2012.

Det bör bli det bästa året hittills!

KraM

Ett par tankar om ständigt sparande.

Funderar allvarligt på när det gick överstyr på riktigt.

Jag menar, om det finns ett datum för när jag blev tokig.

Just nu letar jag efter mina akvarellfärger. Jag har väl lagt dem på något säkert gömställe. De är fullständigt väck. Försökte komma fram till alla lådor och skåp i mitt syrum och inser att det har gått för långt för länge sedan.

Det rummet är så fullt av allt möjligt så jag skulle kunna bjuda in alla jag känner på ett par års ständigt pysslande! Vi skulle kunna fylla en fyndshop med diverse alster och ha öppet i flera månader. Även om det var köpande kunder från morgon till kväll!

Håhå jaja!

När jag plötsligt ser att jag dessutom har ett helt förråd av tomkartonger som jag har sparat ifall jag behöver något att förvara något annat i, då fick jag insikt i sjukdomsbilden. Stora lådor, små lådor, skokartonger, vackra lådor och fula pappkartonger. Alla sorter med ett gemensamt de är alla lika tomma!

Tro inte att boten kommer lika snabbt som insikten, NIX!

Jag borde förstås fylla de tomma kartongerna med grejer och sedan skicka av alltihop på tippen, men icke att jag kan få min kropp till detta!

Saker och ting kan komma väl till pass när man minst anar det.

Det händer väl alla att de plötsligt drabbas av insikten att de skulle vilja göra sig en liten torrfiltad tomte, sy om sin gamla mockajacka till en rejäl shoppingbag eller tillverka smycken på löpande band. Då är det bra att ha grejer på lut!

Tänk om lusten skulle falla på när det inte går att få tag i nytt materiel och man inte KAN vänta. Mitt syrum är fullt av härliga ting och det är tryggt att veta!

Nu när jag håller på som bäst med att vara bild-och-formfröken får jag ständigt nya idéer om vad jag ska göra när jag kommer hem från jobbet. Tyvärr räcker energin bara till planer, men när jag får lite energi över så slipper jag i varje fall att gå och handla! Sanningen är väl tyvärr den att när jag väl har fått fram det jag ska använda, så har jag redan gjort av med nästa veckas energi också.

Man blir nämligen matt av att leta! Ännu mattare riskerar man av att få sig en käftsmäll vad det gäller självinsikt. Men förresten; Jag kan leva med att vara lite tokig. Jag har vetat rätt länge att en eller annan skruv är lös och jag tycker att jag är OK ändå.

Om jag inte visste att jag har roliga projekt att sysselsätta mig med framöver då tror jag att jag skulle bli knäpp och det vore ju tråkigt!

 

Nu ska jag fortsätta att leta efter mitt färgskrin för jag har faktiskt köpt nya akvarellpapper. Jag kan nämligen inte komma ihåg var jag förvarar dem jag redan hade!

KraM

Bloggen krånglar men jag gör nya försök!

Jag mötte en underbar människa "the other day" och jag kände hur detta möte fick mina livsandar att flaxa till en aning.

Hon gjorde Pinnar av pinnar hon hittade i skogen.

Häftigt.

Den här pinnen heter "Andhämtning" och jag gillar den jättemycket.

 

Tänka sig andhämtning som att hämta en and. Stå där med en levande and i sina händer.

Då måste man nog ta ett djupt andetag och filosofera lite över livet.

Gå in på http://ingur.com/vildhjarta/ och kolla på bildspelet.

Det är en lisa för själen.

Jag ska skriva en blogg endera dan,

men tills jag har fått tag i en and att hålla ett tag så får

det hela stå undan.

KraM

Vinke vink.

Sorg tar tid och sorg tar kraft. Hela sommaren lång har jag gått och värkt på nästa blogginlägg, men inte kommit till skott. Sommaren har i stort varit vänlig och vi har haft det bra på många sätt. Lite små turnéer har vi gjort och många goa dagar har vi haft.

Nu har hösten slagit klorna i Svea Rike, utan möjligheter för oss att påverka tidens gång. Hösten är min årstid och den tid på året då jag trivs allra bäst. I år dräller det av svamp i skogarna och jag hämtar kraft och mod ute i spenaten. Korgen fyller jag snabbt med kantareller och trumpetsvamp men det är egentligen bara bonus. Luften, doften och lugnet mellan de höga träden är vad jag är ute efter. För mig finns det inte bättre ställe att fylla på batterierna och få ro i sinnet. Höstpromenader i storstövlar och tjock tröja är en sann lisa för själen.   

    

Min vardag har förändrats en del nu efter sommaren. Jag är tillbaka i skolans värld och nosar på hur det är att jobba. Jag arbetstränar på 25% och det låter väl som en fis i världsrymden ungefär, men jag kan tala om att det är en stor skillnad på att vara helt sjukskriven och att arbeta dessa ynkliga procent.

 

 

 

Första veckan fanns det inga elever alls på skolan utan dagarna gick åt till planering och möten, möten, möten……..      

Tröttande som tusan!

När eleverna väl anlände till sina klassrum började det kännas lite bättre. I veckan som gick hade jag mina första egna lektioner och jag måste erkänna att det var en ren fröjd att åter vara på den pedagogiska banan.

Jag älskar verkligen den delen av jobbet.

Synd då att så mycket av arbetstiden går åt till så mycket annat än att undervisa och hjälpa elever att söka ny kunskap. Jag fixar bara inte att sitta på långa och oftast tröttsamma konferenser, jag fixar inte heller stora samlingar i aulor eller matsalar men jag gillar klassrumssituationen och jag ÄR en bra pedagog! Det kanske låter övermaga och kaxigt, men jag tar risken och sticker ut hakan. Får jag en snyting för det så må det vara hänt!

Jag är inte dummare än att jag inser att jag inte är så attraktiv på arbetsmarknaden. Det är begripligt att andra friska, starka och raska lärare ligger betydligt bättre till när det kommer till anställning och lönefrågor. Jag får väl visa mina framfötter och göra mig oumbärlig på estetlinjernas lektioner. Det är där jag trivs gott och det är där som jag känner att jag fortfarande kan ha något att komma med.

Eftersom jag har passerat 55-årsdagen så finns det en del hjälp att få, förutom det där med arbetslivsrehabilitering. 55+jobb! Jag har räknat ut att om jag trivs riktigt bra där jag nu är så kan jag kanske utverka så mycket arbetsgivarstöd från arbetsförmedlingen att jag inte kostar så mycket att ha kvar. Man kan få mig billigt så att säga! Jag vet ännu inte om jag klarar av det här, men jag känner att det är roligt att vara tillbaka. När jag kommer hem efter mina 3,5 – 4 timmar på jobbet är jag alldeles mör i skallen.

 

Det är då skogen är så oerhört lockande. Några timmar i tystnaden känns nödvändigt och livsavgörande. Hemma blir det inte mycket gjort, men arbetet där springer inte ifrån oss.

Nu är det slut i rutan för den här gången. Det känns skönt att ha brutit tystnaden som rått här på bloggen alltför länge. Jag hoppas att det finns någon därute som kommer ihåg att jag finns här och om sanningen ska fram så har jag saknat bloggeriet! Ta gott hand om er!

KraM.  

Själar säger aldrig farväl.

Vad vet blomman om livet som frö?
Vad vet fjärilen om livet som puppa?
Vad vet puppan om livet som larv?
Vad vet vandraren om vad som väntar efter en krävande klättring?

Livet är skört och det enda vi har är ögonblicket just nu. Dagen som just har vaknat är så lätt att ta för given. Vardagar avlöser varandra och nya vardagar kommer av sig självt. Livet travar på i sin vanliga takt och mycket tid passerar oreflekterad i mitt sinne. Så plötsligt en dag händer något som får tiden att stanna. Minuterna blir långa och timmen vill inte övergå i en ny. Dagen är svår att ta sig igenom och natten som ett maratonlopp i slowmotion.
En vacker försommardag omkom min älskade bror i en svår MC-olycka. Ett gäng gubbar i femtio-sextioårsåldern var ute på sin årliga runda på sina kära cyklar. Himlen var klarblå, naturen prunkande och vägarna torra och lättkörda. Gubbarna gjorde sin gemensamma resa för tionde gången och de njöt av att vara på väg till Bornholm för att umgås en helg i glada gubbars lag. De kör genom Smålands vackra landskap i karavan. Först en gubbe i varningsväst och sist min bror som ska hålla ihop skocken. Sju lyckliga knuttar som njuter av sin resa.
Så plötsligt händer det oförutsedda. En mötande bil kommer över på fel sida av vägen och katastrofen är ett faktum. Av MCförarna dör en och tre andra blir skadade. Vi ser om olyckan på TVnyheterna, men vet inte då att just den här olyckan drabbat oss.
Det är svårt att ta in ett skakande besked som man får på telefon. Först blir man rationell och iskallt klar. Var, när, hur? Men när jag lagt på luren och försöker ta in vad som hänt fungerar inte hjärnan. Jag skriker NEJ NEJ NEJ. Detta har INTE hänt. NEJ, NEJ, NEJ! Inte min bror! Inte död! INTE!
Så sakteliga sätter sig sanningen i medvetandet och jag är tvungen att försöka förstå det obegripliga. Till tröst och hjälp finns det varma och underbara människor. Först och främst min stora familj. Jag har tre bröder kvar, jag har min mamma och jag har min man och mina barn. Tillsammans stöttar vi varandra och tillsammans bearbetar vi sorg och saknad. Övriga släktingar och vänner hör av sig och skickar styrka och medkänsla. Tack alla ni kära nätvänner som visar värme och stöd. För det är jag oerhört tacksam.

Själar säger aldrig farväl.

Vi ska till helgen säga farväl till det som en gång var min brors kropp men som nu bara är materia som ska omvandlas till någon annan form av materia. Jag försöker att se kroppen som en puppa. Ut ur kroppen har det nu kommit en vacker fjäril. Fjärilen vet ingenting om livet som puppa och puppan vet inte att den ska bli en fjäril en dag. Plötsligt är puppan ett tomt skal och ut ur den har en ny livsform stigit mot skyn på vackert tecknade vingar.
Fjärilen svävar i solskenet och njuter av sin dag som fjäril. Vi andra lever i vidare i puppornas värld och har inte en aning om vad som väntar efter det. I mitt hjärta har jag många härliga minnen av min bror som inte längre finns hos oss.
Jag vill vårda dessa minnen väl och jag vill fortsätta att le och skratta med min bror. Just nu är det många tårar, just nu är det svårt och mörkt, just nu är skrattet inte nära men jag vet att när sorgearbetet kommit en bit på väg så blir det lättare att minnas de goda och roliga upplevelser vi haft tillsammans.
Någonstans breder en vacker fjäril ut sina färgglada vingar och svingar sig i munter dans. Jag blir lycklig när jag ser den och minnet av min bror är varmt och glatt.

Själar säger aldrig farväl.
KraM

Medio maj.

Jag har inte någon koll på tiden! Jag har nästan inte fattat att april är här och nu är det mitt i maj.

Vår, försommar, frost och så försommar, högsommar och en fantastisk blomning av allt på en gång!




Det har varit en hektisk tid på många plan och framför allt handlar det mycket om en mental omställning till att kanske få till ett arbetsliv igen. AF och FK, mina ständiga följeslagare, jobbar på att jag ska inse att jag är fullt arbetsför och nu har jag bestämt mig för att försöka igen. Tjugofem procents arbetsträning till att börja med låter inte så mycket men det är en stor förändring och en enorm kraftsamling. Jag har bestämt mig för att det kommer att bli bra och jag ser fram emot slutet av augusti då det hela drar igång.



Man är väl karl nog att ändra inställning i livet! Jag har sagt att jag inte skall tillbaka till mitt gamla yrke och det står jag fast vid. MEN det är ändå så att jag har en utbildning och en relativt lång yrkeserfarenhet. Nu blir det en blandning av gammalt och nytt på ett ställe där jag också kommer att ha glädje av mina kreativa sidor. För att få fortsatt rehabiliteringsersättning som jag har nu måste jag “vara i åtgärd” och fram till augusti och terminsstart har jag som uppgift att bli en bättre människa.

Jag ska träna!

Träning och jag är inte kompatibla storheter och det är ett underligt läge jag har hamnat i. Dock ganska nöjsamt som aktivitet och jag börjar från noll, så det kan bara bli en förbättring vad det gäller hälsa och kondition. Länge, länge har jag vetat att jag behöver ha eld i baken för att få tummen ur densamma och faktiskt få till någon form av fysisk aktivitet. Att det skulle bli min handläggare på arbetsförmedlingen som stod för den elden hade jag däremot inte vare sig trott eller förväntat mig. Jag är nu medlem på en träningssida på nätet och det är riktigt roligt. Än så länge är det bara jag som kan gå in på sidan och se hur det går med framsteg, bakslag och eventuella träningstriumfer, men om det visar sig att någon av mina vänner följer med eller redan finns där så kan jag tänka mig att ha ett litet utbyte av erfarenheter. “Funbeat” är stället och det kostar gratis att vara medlem. Jag har haft kul när jag har prickat in mina små promenadrundor och sett hur långt jag förflyttar mig och med vilken hastighet jag går. Välkommen att höra av dig om du hakar på!!!



Nu är det dags att ladda in lite genom foderluckan. Jag håller mig fortfarande till LCHF och kan stolt meddela att jag är 6,5 kg lättare idag än för fyra månader sedan. Det går sakta men säkert åt rätt håll och om det fortsätter i samma takt så blir det arton kilo på ett år! Det är så man måste tänka!

Jag lever livet i sakta mak och sjunger långsamhetens lov. Jag har inte bråttom och jag har gott om tid. Nu när det är mitt i månaden maj känns det som ett bra sätt att ta hand om sin stund på jorden.

Ha det gott därute och glöm inte att den bästa träningen är den som blir av!

KraM.

PS har försökt att publicera den här bloggen ett tiotal gånger.Nu ger jag tusan i hur det här blir!
Jag hade många fina bilder med i Live Writer - men de går inte att kopiera dem hit. Inlägget publiceras i ren panik och hoppas att jag ska få ordning på sakernas tillstånd så småningom!

En dag bland blåsippor.

Det händer något konstigt i mig när jag väl får tummen ur och skriver här på bloggen. Eller snarare när jag ser responsen på något jag skrivit. Plötsligt kommer lusten tillbaka och jag inser vad roligt det faktiskt är – det här med sociala medier. Förra helgen åkte maken och jag till Regementsparken i Uddevalla. Där rinner en vacker liten å och och vattnet hoppade och skuttade vårystert och ivrigt. Här och var ligger det lite onödig skrot som har fått en patina som skulle få antikrundans Knut Knutsson att sucka av hänförelse. Snart är marken där täckt av vårblommor, men förra helgen fanns där mest prassliga löv.

      

Idag stod valet mellan att ta hand om en jättehög av mangeltvätt eller fara ut på blåsipps-safari. Valet var inte svårt, ens till att börja med och det blev nästan ännu mer givet när vi såg att solen värmde omgivningarna på ett vänligt sätt. Vi styrde kosan mot Sundsby Säteri som ligger på en liten ö mellan Orust och Tjörn. Där finns en riktigt gammal ekskog och där växer det hejdlöst med blåsippor. Det har inte riktigt lossnat än men om någon vecka är marken blå som ett sommarhav.

Solskenet flödade och de sippor som vågat sticka upp huvudet ur marken sträckte på sina smala halsar och vred ansiktena mot ljuset. Jag gillar att gå i närkamp med motiven, med min kamera och jag kan erkänna att jag stundom kröp på alla fyra för att komma i rätt läge. En syn för Gudar kan man tro, men jag offrar mig gärna för den sköna konsten! Motljus är alltid tilltalande och att det samtidigt ger ett tillfälle att odla fräknarna är inget minus, om du frågar mig.

Nu är vi hemma från vår utflykt och solen har gått i moln. Snart är den framme och värmer oss igen. Jag tippar på att den inte behöver locka växterna länge till förrän de är villiga att veckla ut ett mäktigt lövverk i naturen. Somliga har redan tjuvstartat. Kaprifolen i Bohuslän tillhör de otåligas skara och det är kanske för att den ska blomma minst två gånger på en säsong som den är så ivrig att slå ut sina bladknoppar. Har man bråttom så har man! Jag är tacksam för att högen med lakan inte springer sin väg medan jag kollar till läget i en blåsippsbacke. Om det kommer en morgondag så finns det tid att mangla. Om det inte kommer en morgondag så vet jag att jag använde den sista dagen på ett klokt sätt.

Var rädda om er!

Njut av våren!

Lukta på blommorna och skaffa er gärna en korkek!

Bättre själavård finns inte!

KraM.