Nä då, han ljuger inte!

Jag håller fast och jag håller ut. Jag skippar kolhydrater och äter fett, fett, fett och en hel del protein. Det är en något annorlunda sak att äta sig ner i vikt än att viktväkta och jaga pluttar, färgploppar eller kalorier i största allmänhet. Tänkte att jag skulle visa min matcoach och en av de böcker som jag bläddrar i så ofta, så ofta. 

Skaldeman före och efter en tid på sin egenkomponerade “fettdiet”. Att tro att man blir fet av fett är lika dumt som att tro att man blir grön av grönsaker, säger han bland annat. Nu får han plats i ett av byxbenen! Så längt har jag inte tänkt att gå men en liten bit ditåt!

 

Man kan äta massor av gott utan att äta kolhydrater. Man kan dock inte äta potatis, rotfrukter, pasta, ris eller bröd. Svårast hittills har det varit att skippa brödet. Man kan ju ta en skiva ost och bre smör på den och sedan låtsas att man käkar smörgås, men jag är inte fullt så lättlurad. Jag försöker istället att hitta annant som kan ersätta mackan. Det har resulterat i att jag dricker llite mindre kaffe än tidigare och det lär bara vara en fördel. Jag har hittat massor av goda gröna eller röda tesorter som känns snälla för magen och som värmer gott när jag känner mig sugen.

I den här boken finns råd och dåd, men det är ändå på nätet som jag får mest inspiration. Här en kul sida tillexempel:

http://fetthajja.blogspot.com/

Skaldeman säger att man inte ska gå ner mer än ett halvt kilo i veckan om man vill att huden ska hänga med i stället för att hänga lös. Jag ligger bra till där! Jag har fyra veckor tillgodo innan jag underskrider det halva kilot. Det är nog så för de flesta – att man tappar rejält till att börja med och sedan saktar viktnedgången in. Men som sagt, det går åt rätt håll! Första veckan pinkade jag ut en massa överflödsvatten och minskade 2½ kg på vågen. Sedan har det inte gått lika fort, men jag har minskat i omfång på ett bra sätt. Jag tror att måttband är bättre än våg när det gäller att mäta framgångar i att äta sig smal.

Nu är det strax dags att söka upp kudden och i morgon är det slut på min tredje vecka på bokstavsdieten. Tiden går fort när man har roligt! Det är roligt när man gör framsteg. Skaldeman och tiden hjälper till!

Må gott!

KraM.

En vacker vinterdag på min ö.

Jag väcktes av månen flera gånger i natt. Inte vet jag varför men jag sover aldrig bra när månen är full. Tidigt i ottan stod han precis utanför sovrumsfönstret och lyste mig rakt i ansiktet. Jag bestämde mig för att det fick vara slutkämpat med den här natten och klev ur sängen.

Efter att ha pussat maken och dottern farväl och stängt dörren efter dem tog jag itu med morgonyogan. Jag tar ett pass medan solen sakta stiger, jag vaknar lugnt och fint och själen kommer på plats utan några större åthävor. En dusch och några muggar kaffe på det och jag är redo att carpa!  Diem alltså.

Idag var den var inte svårfångad, eftersom kameran skrek att den ville bli använd.

Dagen var så strålande vacker att jag inte bara borde gå ut – jag ville också! En sak som inte infaller så ofta när det är kallt och halt.

Det blev ingen lång promenad men jag kom i varje fall utanför dörren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bäckravinen kan vara hänförande även på vinterhalvåret även om jag föredrar när vitsipporna blommar och ormbunkarna slår ut sina gröna små vingar. Det var vackert idag! 

   När jag kom hem blev det varm vetekudde över höfterna och ryggläge på spikmattan. Jag somnade gott och sov en bra stund.

 

 

 

 

 

 

 

Kan någon fatta att det går att somna med naken hud mot de här vassa plastpiggarna? Jag kan, (somna alltså) men så är jag väl sällsynt hårdhudad!

 

Nu är det kväll i vår trädgård och nu är det kväll i vårt hus.

Dags att plocka bort spikmattan ur sängen för nu ska det sovas på riktigt.

Må livet gå varsamt fram med er!

KraM.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fototriss Tema TID

Tema tid!
Hur tusan skildrar man tid på bild?
Svårt och utmanande tänker jag.
Jag gör det enkelt för mig och fotograferar samma tulpan vid tre olika tidpunkter!

Vacker, vackrare, vackrast?

Precis som människan bär den tidens tecken i sitt ansikte.

Fler tematolkningar hittar du här.

KraM

Det där med nöjeskonto.

Aldrig i mitt liv har jag gjort en budget, men idén är kanske inte så dum. Jag är av den sorten som klarar mig ganska bra om jag har ont om pengar och lite bättre om jag inte har det. Det brukar liksom lösa sig.    

I en budget ska det vara balans. Summan av in och ut bör gå ihop, annars kan det gå åt pipsvängen, säger den vise och gör upp sin budget.

Fasta utgifter, matkonto, klädkonto, nödvändigheter, sparkonto, oförutsett och sedan då nöjeskonto. Det låter bara så fruktansvärt tråkigt, det där med budget!

Jag är nästan aldrig ute “i svängen” och roar mig, så om det är sådant som menas så skulle jag inte behöva ha något nöjeskonto. Meeeeen; Jag roar ju mig rätt mycket ändå.

När jag köper tyger brukar jag säga “Det får gå på nöjeskontot!” Likadant när jag köper annat nödvändigt för att kunna pyssla och påta och fixa och greja.  Problemet är att jag är road av en massa olika saker. Loppisbesök går definitivt under rubriken “nöjen” och ibland belastar de inte kassan i någon större utsträckning, så det må vara hänt!

Panduro, tygaffärer, garnaffärer, pappershandeln, boklådor ……… är dessvärre inte riktigt lika snälla när man kommer till kassan. Men har man min läggning så får man ta den smällen, eller de smällarna snarare. För att kunna roa mig behöver jag inte bara material att jobba med, jag behöver dessutom verktyg. Ojojoj! Det kan bli stora poster i en budget! Icke nödvändiga utgifter, men lite får man väl ändå unna sig! Det får gå på nöjeskontot!

Jag syr, stickar och virkar för att det är kul, jag målar lite akvarell då och då, jag håller på lite med silversmide och annan typ av smyckestillverkning, jag är road av att jobba med keramik ………… Till allt detta har jag skaffat bra redskap. Jag inser att mitt nöjeskonto är rejält stort och att det slukat rätt mycket pengar under åren som gått! Fast symaskiner äter inte bröd och inte blir det skinn på dem heller. Detsamma gäller penslar, små tänger, stickor, virknålar, sybågar, filtnålar………

 

Mina senaste nya prylar på det här området är just filtnålar. Vassa långa nålar med små hullingar på. Man sticker dem i tovad ull för att forma eller dekorera. Det är väldans kul! Jag gjorde en halvfärdig uggla på Vidar, den första söndagen där. Sedan blev jag ju tvungen att köpa filtnålar för att kunna göra “Ture” färdig när jag kom hem.

 

 

Lika bra att jag köper lite tovad ull också när jag har möjlighet, tänkte jag och satte allt på nöjeskontot.Nu har jag stickat ett par riktigt gråtråkiga vantar i raggsocksgarn och piffat upp dem med lite filtning med hjälp av nålarna och den vackra ullen jag köpte i Järna. Inte nödvändigt men roligt! Tack och lov för nöjeskontot!

En budget är kanske en bra idé, trots allt!

Ha det!

KraM.

Lite om skratt och lite om tulpaner.

“Allt man upplever och tror sig vilja skriva om vill inte alltid bli nedskrivet”.

Så skrev vännen Anna i sin kommentar till min förra blogg.

Så vist och så sant!

 

När jag for iväg till Vidar hade jag inte en aning om vad det skulle innebära. Eftersom de är specialister på stressrelaterad sjukdom och enligt dem själva försöker “se människan i sin sjukdom” hade jag nog tankar på att det skulle bli en del rotande i själ och minnen. Jag vet att jag har en hel del i livet som är ogråtet. Inte obearbetat eller undanskuffat utan bara just ogråtet. En del sorg som inte har med död och förlust att göra och som därför på ett plan inte känns OK att gråta över. Svälja och gå vidare, om jag säger så.

 

Jag tänkte att det första som kommer att hända är att jag storgrinar ett antal dagar för att sedan sakteliga kunna ta mig tillbaka till mig själv. Men Icke!! Det första som hände var att jag kom tillbaka till mitt skratt. Skrattet som börjar i tårna och som bubblar upp genom hela kroppen och fyller varenda cell med en slags champagneyra.

Jag skrattade och skrattade och skrattade.

Så där som man bara gör när man är riktigt utan hämningar och sociala begränsningar. Vi satt i dagrummet, ett gäng medpatienter och jag, en kväll och jag råkade få håll i Marc Levengoods bok “Gamla tanter lägger inte ägg”. En bok som är fullproppad av citat från barn som funderar över livets stora frågor. Jag satt och läste och fnissade för mig själv och nyfikenheten hos tjejerna runt mig kunde inte stillas med mindre än att jag läste högt. Det hela utvecklade sig till en skrattfest utan dess like. Hela situationen var skrattbar på något sätt. Jag tyckte att det mesta i boken var så komiskt att jag skrattade högt när jag skulle läsa och jag tror att den allmäna stämningen gjorde att skrattsalvorna ekeade mellan väggarna i korridorerna. Jag misstänker att mina medsystrar skrattade mycket åt mig som tyckte att detta var så roligt att jag nästan dog. Men sådant får man ta. Stämningen var på topp och så har jag inte garvat på åtminstone fyra år. Det fanns tydligen mer oskrattat än ogråtet i mig! Jag var överraskad och glad att detta var det första som skulle upp och ut!

 

 

Tänk vad fel man kan ha ibland när man tror att man vet hur saker och ting förhåller sig. Det blev inte mycket gråtet där på kliniken – men mycket skratt blev det. Jag sänder en tanke till alla goa tjejer som deltog i denna skratt-terapi som blev en återkommande punkt om kvällarna. Otvunget och öppet för den som ville och orkade vara med.

Här hemma har min vardag börjat rulla. Jag är nu inne på min tredje ensamma dag och jag börjar få lite ordning på mina tankar. Det blir inte mycket gjort men jag har framtiden för mig – annars kan det lika gärna vara ogjort.

Maken kom hem tidigt i tisdags och undrade om jag varit iväg till Blomsterlandet som jag hade pratat om. När jag svarade nej,  föreslog han att vi skulle ta en gemensam tur in till stan. Det var ett sådant erbjudande man inte kan tacka nej till!

-Jag ska köpa en stor bukett tulpaner och låtsas att jag har fått dem av någon som tycker mycket om mig, sa jag när vi satt i bilen. –Bra! sa maken.

Jag valde två tiopack och la i kundvagnen och när jag botaniserade vidare bland krukor och blingbling tröttnade maken och bestämde sig för att vänta på mig utanför affären. Han tog upp tulpanerna och stolpade iväg mot kassan så jag behövde varken köpa dem eller låtsas att jag fått dem. Som de flesta män är han inte tankeläsare min käre man, men han förstår en liten fin vink när han får den serverad i rätt läge!

Ha det kära vänner!

KraM.

2011. Nytt år. Nya möjligheter.

Så sitter jag då här framför datorn för att äntligen få till en liten blogg om hur livet går.

Jag vet inte riktigt vad som hände när jag kom hem från Vidar. När jag var där var jag så sugen på att dela med mig av vad som hände. Skrivklådan forsade genom fingrarna och jag längtade efter att få rejäl tid att umgås med tangentbordet.  Väl hemkommen var det fullständigt omöjligt att samla ihop ord för att förklara vad de tre veckorna gjorde i mig. Jag har fortfarande inte den rätta känslan att beskriva det så det får anstå, åtminstone en tid framöver.

 När jag kom hem till min verklighet igen var redan första advent förbi och julen kom fortare än jag fattade. Julen byttes till nyår och genast var treddondagen här. Nu har vi sopat bort spåren efter alla helger och vardagen nalkas. 

 

Jag tycker att advent är en härlig tid, jag gillar att julpynta och tycker att det är härligt att fira in ett nytt år. Men nu är jag mätt på helger och firande för en ganska lång tid, det är ett som är säkert. På måndag återgår ordningen till den normala och jag har en massa vardagar för mig själv.

Det ska bli underbart!

Det beror inte på att jag inte gillar min familj, utan på att jag behöver ha det tyst omkring mig större delen av dagen för att kunna fungera någorlunda väl. Jag ser fram emot tysta dagar. Jag ser fram emot att kunna tänka en tanke klart, utan att bli avbruten av oplanerade ljud. Jag ser fram emot att kunna koncentrera mig, fri från ständigt pågående ljud som  tar min hjärna i anspråk.

När jag skriver detta inser jag hur knäpp jag egentligen verkar. Man kan tro att jag helst vore en ensam eremit i en jordhåla långt från all ära och redlighet. Det är inte riktigt sant. Jag tycker om att finnas i ett socialt sammanhang och jag tycker om att umgås med andra människor. Samvaro med andra är viktigt för mig, men jag klarar inte av för mycket i taget. Här gäller det att gilla läget och anpassa sig efter sina resurser. Nu har jag under lång tid bara gjort sådant som sitter i ryggmärgen. Städat, lagat mat, diskat och sedan slappat i görligaste mån. Så har jag stickat sockor och vantar, för då behöver jag inte tänka i någon större omfattning.  

Nu längtar jag efter att ta itu med min kreativa sida! Jag är så sugen på att skära tyger och skapa stora vackra lapptäcken. Jag är sugen på att gå igenom skåp och lådor för att se om jag kan leva utan något av allt det som vi har undanstoppat. Rensa och slänga är inte min bästa gren, men jag är sugen på att försöka. Jag brukar få sådana anfall med jämna mellanrum och nu pockar det alltså på igen. Sådana aktiviteter är inte tänkbara om jag inte har tiden för mig själv. Det är mycket tänkande och många svåra beslut att ta om man ska rensa! Hujedamig vad knäpp man kan vara!

 

Mitt nya år har jag inlett med Skaldemans “GI-NOLL”-diet. Jag ska bara äta fett och protein en tid framöver för att se om jag står pall för det och lyckas göra mig av med ett stort antal överflödskilon. Den gode mannen hävdar att man inte kan bli fet av att äta fett. Det är nämligen så att det är insulin som slår på fettlagringssystemet hävdar han, och insulin frigörs i kroppen så fort man sväljer en kolhydrat. Låter man bli kolhydrater så knaprar kroppen av fettlagret mellan måltiderna och man förlorar sin överflödiga isolering. Tänk om det är så enkelt! Värt att pröva är det definitivt, säger jag som har bantat bort drygt tjugo kilo vid två olika tillfällen. Då räknade jag kalorier, mätte och vägde som en besatt. Nu äter jag fett och protein när jag är hungrig och bryr mig inte ett endaste dugg om kaloriräkning och liknande. Jag antar att jag kommer att dela med mig av eventuell framgång. Om det är alldeles tyst på viktfronten så beror det på att Skaldeman är en lögnare!

Är det någon som vågar sätta en peng på att jag kommer att lyckas?

Kanske den nya sedeln “tvåhundring”?

Två hundar kronor – bilden har jag snott på nätet. I love that kind of humor!

Ta hand om er därute i Sveriges avlånga och snöiga land.

Här ösregnar det idag och är snorhalt. –Det är gott att ha ett hem att vara i!

KraM.