Lite om skratt och lite om tulpaner.

“Allt man upplever och tror sig vilja skriva om vill inte alltid bli nedskrivet”.

Så skrev vännen Anna i sin kommentar till min förra blogg.

Så vist och så sant!

 

När jag for iväg till Vidar hade jag inte en aning om vad det skulle innebära. Eftersom de är specialister på stressrelaterad sjukdom och enligt dem själva försöker “se människan i sin sjukdom” hade jag nog tankar på att det skulle bli en del rotande i själ och minnen. Jag vet att jag har en hel del i livet som är ogråtet. Inte obearbetat eller undanskuffat utan bara just ogråtet. En del sorg som inte har med död och förlust att göra och som därför på ett plan inte känns OK att gråta över. Svälja och gå vidare, om jag säger så.

 

Jag tänkte att det första som kommer att hända är att jag storgrinar ett antal dagar för att sedan sakteliga kunna ta mig tillbaka till mig själv. Men Icke!! Det första som hände var att jag kom tillbaka till mitt skratt. Skrattet som börjar i tårna och som bubblar upp genom hela kroppen och fyller varenda cell med en slags champagneyra.

Jag skrattade och skrattade och skrattade.

Så där som man bara gör när man är riktigt utan hämningar och sociala begränsningar. Vi satt i dagrummet, ett gäng medpatienter och jag, en kväll och jag råkade få håll i Marc Levengoods bok “Gamla tanter lägger inte ägg”. En bok som är fullproppad av citat från barn som funderar över livets stora frågor. Jag satt och läste och fnissade för mig själv och nyfikenheten hos tjejerna runt mig kunde inte stillas med mindre än att jag läste högt. Det hela utvecklade sig till en skrattfest utan dess like. Hela situationen var skrattbar på något sätt. Jag tyckte att det mesta i boken var så komiskt att jag skrattade högt när jag skulle läsa och jag tror att den allmäna stämningen gjorde att skrattsalvorna ekeade mellan väggarna i korridorerna. Jag misstänker att mina medsystrar skrattade mycket åt mig som tyckte att detta var så roligt att jag nästan dog. Men sådant får man ta. Stämningen var på topp och så har jag inte garvat på åtminstone fyra år. Det fanns tydligen mer oskrattat än ogråtet i mig! Jag var överraskad och glad att detta var det första som skulle upp och ut!

 

 

Tänk vad fel man kan ha ibland när man tror att man vet hur saker och ting förhåller sig. Det blev inte mycket gråtet där på kliniken – men mycket skratt blev det. Jag sänder en tanke till alla goa tjejer som deltog i denna skratt-terapi som blev en återkommande punkt om kvällarna. Otvunget och öppet för den som ville och orkade vara med.

Här hemma har min vardag börjat rulla. Jag är nu inne på min tredje ensamma dag och jag börjar få lite ordning på mina tankar. Det blir inte mycket gjort men jag har framtiden för mig – annars kan det lika gärna vara ogjort.

Maken kom hem tidigt i tisdags och undrade om jag varit iväg till Blomsterlandet som jag hade pratat om. När jag svarade nej,  föreslog han att vi skulle ta en gemensam tur in till stan. Det var ett sådant erbjudande man inte kan tacka nej till!

-Jag ska köpa en stor bukett tulpaner och låtsas att jag har fått dem av någon som tycker mycket om mig, sa jag när vi satt i bilen. –Bra! sa maken.

Jag valde två tiopack och la i kundvagnen och när jag botaniserade vidare bland krukor och blingbling tröttnade maken och bestämde sig för att vänta på mig utanför affären. Han tog upp tulpanerna och stolpade iväg mot kassan så jag behövde varken köpa dem eller låtsas att jag fått dem. Som de flesta män är han inte tankeläsare min käre man, men han förstår en liten fin vink när han får den serverad i rätt läge!

Ha det kära vänner!

KraM.