På återseende!

Det där med såsmåningom, det smyger sakta på……

September har gått och snart är även oktober över. Samtidigt som tiden masar sig fram rusar den iväg. Jag får ingen riktig ordning på livet men jag hyser hopp om bättring. Med en dåres envishet hävdar jag att hur tiden än bär sig åt med mig så hjälper den till.

Tiden hjälper till!

Det är bra!

 

Igår fick vi årets första snö och det var ett rejält oväder. Jag vill inte ha snö nu! Jag vill inte att det ska vara kallt och riktigt grå höst! Jag vill ha många klara vackra dagar till!

Idag var vår infart till huset täckt av löv i alla färger och de var vackra där de lyste i solen. På andra sidan gatan där solen inte kommer åt var det trist och grått. Så är det väl för det mesta – det vackra finns och strax bredvid finns det ovackra, Det gäller att välja synvinkel!

Ibland känner jag att en bra dag kostar för mycket i o-bra dagar som man får betala med, men för det mesta så ger livet något gott varenda dag, om man bara försöker leta efter pärlorna. Jag skriver det för att övertyga mig själv, mest, för jag har lite svårt med det där att hitta rätt synvinkel för tillfället. Trots att jag ser mig själv som en ganska positiv människa så kan jag alltför tydligt se en sida av svartsyn som jag inte är riktigt sams med. Men den finns där!

Ibland tänker jag att jag har en varg och en Sankt Bernhardshund som bor i bröstet. Vargen river och sliter och gör ont om den matas och uppmärksammas. Hunden är vårdande och ömsint om den får mat och omsorg. Båda två lever av mina tankar. Ältar jag eländes elände så växer vargen och det gör ont i bröstet! Tänker jag positivt så får jag en varm tass på min skuldra och en skvätt cognac om jag är hugad! Valet ter sig lätt och borde väl vara ett o-val. Naturligtvis ska vargen svältas till döds! Men så enkelt är det inte!! Vargen har en tendens att nästla sig fram och roffa åt sig godbitarna om jag inte är på min vakt! Hunden är sådan att jag måste kalla på den och visa att jag behöver den. Å andra sidan är den trogen och villkorslös i sin kärlek om jag bara ser till att inte vargen tar över. Så tänker jag ibland.

Men för det mesta går dagarna, den ena efter den andra och jag tänker inte på vare sig vargar eller hundar. En del av de dagar som går ältar jag det som jag tycker är ledsamt och tråkigt och då är det som om hela huset fylls av tappade sugar som är ivägen när jag ska företa mig något. Andra dagar är det lätt att andas och jag har både lust och energi att få något gjort.

Just nu står jag inför förändringar i livet som jag inte riktigt har valt själv men som faktiskt verkar vara helt OK nu när jag äntligen har kommit till ett beslut. På måndag ska jag avsluta min anställning för jag vet att jag aldrig kommer att gå tillbaka till mitt gamla jobb ens om jag blir hundra procent arbetsför igen. Det känns lite som nattgammal is som ska korsas. Jag tror ändå att det är det bästa i nuläget. Vad framtiden bjuder det vet ju ingen, och jag tror inte att jag kommer att svälta ihjäl i varje fall. Maken är frisk och stark och har lovat att ta hand om mig även i fortsättningen!

Avslutar med en uppmaning att lyfta blicken! Ibland är himlen hänförande vacker! Här en bild som visar hur det kan se ut när man närmar sig min ö norrifrån.

Be careful out there!

KraM.