Tankar och infall.


måndag 28 mars 2011

Tre-enighet? Nej knappast!

Ande, kropp och själ.

Kropp, förnuft och känsla.

Getingbo

Hur man än bestämmer sig för att beskriva det, som är delarna, som är en människa, så har jag lite svårt att få ihop enigheten. Vi är inte riktigt sams, om jag säger så. Jag är en vandrande tre-o-enighet! Själen vill ha sitt och kroppen vill ha sitt och anden medlar dem emellan!

Ute strålar solen och inne i mig sjunger det “gå ut min själ och gläd dig vid….”, Kroppen säger “Stopp och belägg – inte mer trädgårdsarbete på länge” och Anden / Förnuftet säger “Gå ut och jobba en liten stund!”

Jag lovar mig själv att ta en timma i trädgården, inte mer för jag vet att kroppen kommer att sätt sig på tvären om det blir för mycket. Väl ute, med handskarna på och skottkärran framme, är det svårt att inte lyssna mer på själen som fröjdar sig vid fågelsång och solsken. Det är ljuvligt att lyfta bort gamla löv. Växterna ligger i startgroparna, ivriga att uppleva vårens startskott. Själen får sitt lystmäte men vill ha mer. Med sekatören i högsta hugg ligger jag på alla fyra i rabatterna och klipper ner gammalt och dött. Överallt spirar grönskan, det är vindstilla och solen värmer vänligt.

Primulan-blommar

En timma går fort. En timma till går lika fort. Kroppen värker men det är härligt att vara ute. Till sist segrar förnuftet och jag pallrar mig in för att äta lite lunch. Kroppen mutas med god mat, men är ändå tjurig och tvär.

Solen strålar genom fönstren och själen säger att den skulle vara mera nöjd om fönstren vore rena och blanka. Kroppen protesterar högljutt! Varken nacke, axlar eller rygg är inställda på mer arbete idag! Förnuftet segrar. Jag lägger mig på spikmattan, lyssnar på lite jazz, blundar och drömmer om mera vårvärme och sköna dagar med fika i trädgården. Jag är fortfarande inte helt sams med mig själv, men själen har fått en dos vårkänsla, kroppen har blivit omhändertagen och rent förnuftsmässigt så har jag nog haft en rätt bra dag. En-enda-droppe.

Allt gott till er!

KraM.

onsdag 16 mars 2011

Mars

En liten dikt att begrunda i vårens brytningspunkt!

Varsågoda.

 Gul-tulpan

Mars

Just det: lämna allt -
låt Dig hänryckas!
Glöm grubblet,
överge funderingarna,
ge fasen i tvivlet, försiktigheten,
de onda aningarna.
Ett menlöst gott är på väg:
lägg armen
kring bekymmerslösa vårens
unga nacke!

Den stora våren
lyfter lilla människan
högt i Din sky,
säger:
allt detta är Ditt!
Dig, den fattigaste,
tillhör allt:
varje frambrytande grässtrå,
trädens svällande knoppar,
älvarnas islossning,
ljusets växt,
värmens stegring -
det finns inga gränser
för Dina ägodelar,
och i Ditt gråa elände
är Du jublande rik.
Du fattiga lilla människa:
tryck tranans skri,
tryck alla vårens skänker
till ditt bröst:
allt detta är Ditt!

Elmer Diktonius

snart

KraM

måndag 14 mars 2011

Hunden har vaknat!

ÄngelJag har haft förmånen att träffa en KBT-terapeut några gånger, för att få lite ordning på hjärnkontoret. (KBT = kognitiv beteendeterapi.) Det var efter ett besök hos henne som bilden av vargen och hunden växte fram i mina små grå.  Vi hade pratat dagdrömmar och jag hade vuxit åtminstone en decimeter under den timma jag suttit i hennes ljusa rum.    

-Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag övervann motståndet att ta mig hit, eller förbannad för att jag inte lyssnade till magkänslan och kröp ner under täcket igen, sa jag, när jag hade kommit in till terapeuten.

När jag skulle åka dit hade jag varken ork eller lust, men jag sparkade mig själv i ändan och tog bussen. Jag tror att det syntes tydligt att hela världens tyngd vilade på mina axlar när jag klev in genom dörren.

Den här dagen blev det så att vi pratade om vikten av att tänka bra tankar. Jag fick beskriva hur en riktigt bra dag på jobbet skulle se ut. Saken är ju den att jag inte har något jobb och utsikterna att få något är väldigt små, för att inte säga obefintliga. Hursomhelst så skulle det inte tas några hänsyn till verklighet och eventuella hinder. Jag skulle beskriva en drömdag på jobbet. När jag gick ifrån henne den dagen kände jag mig glad och positiv. De svarta tankarna var försvunna och jag kände mig hoppfull.

Ingenting hade förändrats i min värld eller i mitt liv under timmen med KBT, men jag mådde oväntat mycket bättre. Jag mådde bättre av att bara tänka på ett annat sätt. Kan man förändra känslan i kroppen bara genom att tänka glada tankar så ska man nog akta sig för att mata hjärnan med grådask och misströstan, om man kan undvika det. Inte för att man förändrar verkligheten. Inte för att svårigheterna försvinner. Nej, bara för att man faktiskt blir så mycket gladare, mitt i allt elände.

Nu är det ju så vist ordnat att man bestämmer själv vilka tankar man vill odla och vilka man vill mota bort. Ingen annan kan veta vad som rör sig bakom pannbenet på mig och ingen annan kan styra hur eller vad jag tänker!

st bernhardDet var den dagen som jag bestämde mig för att det bor en varg och en Sankt Bernhardshund i mitt bröst. Det var då jag insåg att jag bara kunde mata en av dem i taget. Den ena lever av negativa tankar och den andra av positiva.

Så självklart och så enkelt!

Jodå, åtminstone i teorin!

Att det inte är lätt att alltid gulla med hunden, och att tränga undan vargen och sätta den på svältkost – det är en helt annan sak. Jag hemfaller då och då till självömkan och ynkande. Livet är ju inte alltigenom lätt och enkelt för någon, men man kan förhålla sig till livet och livets varierande sidor på olika sätt. När jag är ynklig och missmodig växer och frodas vargen. Jag kan fortsätta att mata den med eländes, elände och tycka att det är tungt och svårt att vara människa. Det är lätt hänt!

Eller så kan jag försöka hitta guldkornen i mitt liv och dagdrömma om de underbara dagarna som ska komma. Lite svårare, men oändligt mycket mer närande för själen. Jag vet att den varma goa hunden finns där och att den är mycket trevligare att umgås med, på färden genom livet, än ett rovdjur med vassa tänder och kalla ögon. När jag skrev förra bloggen ville jag få på pränt att vargmatandet var avklarat och avslutat, för min egen skull. Tack raringar för respons och reaktioner. Jag är väldigt glad för den omtanke och Kärlek ni visar!

En ros till er

och en varm

KraM.

 

Ros-i-snön

torsdag 10 mars 2011

Vargen, jag och saknaden efter den vänliga hunden.

Jag har matat min varg länge nu.

Den börjar nästan kännas som en förtrogen, som ett husdjur jag motvilligt vant mig vid och tagit i min vård, och som ett efterhängset om än ovälkommet måste. Jag har matat vargen. Funnit mig i att den finns i min närhet och jag har givit efter för hans hunger. Stora saftiga bitar har han fått att sätta sina sylvassa tänder i. Stycken att riva, slita och såra. Stycken som legat nära till hands att kasta fram när hans hunger har hotat och rovdjurets ögon har lyst av det kalla ljuset.

arg varg

Jag vet att den aldrig blir mätt, jag vet att den alltid vill ha mer, och ändå har kraften att hålla vargen borta varit alltför svag. När man väl kommit ner i vargens djupa håla är det svårt att se i det svaga ljuset. Därnere lyser inte hoppets eld. Ord som tilltro och förtröstan ligger långt bortom horisonten. Ur vargens gap kommer ingen tröst. Därifrån  kan man bara få misströstan och förtvivlan. Jag har gråtit vid vargens sida och sett till att han inte behövt gå hungrig. Jag har nästan blivit vän med min varg.

Jag har försökt att värma mig vid hans sida men från hans ruggiga päls ges ingen värme. Närheten till detta svarta och hungriga rovdjur ger ingen tröst.

Någonstans från mitt inre hör jag en röst som viskar att jag måste ut från denna håla som är vargens. Måste bort från den som girigt rotar i mitt inre och som får mig att älta omöjligheter och motgångar.

“Det finns hopp!”, viskar rösten. “Livet vill dig väl!”

“Du vet ju att du bara behöver ta en dag i taget och att det aldrig är kört”

Ja! Jag vet. Ändå har jag svårt att se framtidens ljus, att förstå att tiden och livet ännu har något gott att erbjuda. I vargens sällskap ter sig motgångar och hinder oöverstigliga. Det är svårt att bjuda motstånd. Det är lätt att ge efter för trötta tankar och svarta sinnesstråk. Jag måste bort från detta rovdjur.

Jag har slutat att mata honom nu.

Sakta, så sakta, har jag börjat tänka andra tankar. Försiktigt, så försiktigt, har jag låtit tillit och förtröstan få fäste i mitt sinne. Dessa tankar får vargen att krympa för på sådana lever inte rovdjuret i mitt bröst. Jag lämnar varg, rovdjurständer och en kall päls i mörkret. Jag söker mig trevande och ovant mot ljuset.

Trött tröstareJag får lite värme från Sankt Bernhardshundens mjuka lurviga päls. Hunden sover fortfarande men jag har hittat hans sovplats. Nu vilar jag i förvissningen om att allt det mörka och isande hopplösa har en motpol.

En dag kommer jag att tänka “Jag har himlen runt hörnet” igen. En dag kommer jag att ha övat upp min glädje. En dag kommer jag att känna meningsfullhet och tilltro. Kanske snart, kanske om länge……

Jag vet inte när, men jag vet att jag har slutat mata vargen för den här gången.

Allt gott till er!

KraM.