Tankar och infall.


tisdag 14 juni 2011

Själar säger aldrig farväl.

Vad vet blomman om livet som frö?
Vad vet fjärilen om livet som puppa?
Vad vet puppan om livet som larv?
Vad vet vandraren om vad som väntar efter en krävande klättring?
Livet är skört och det enda vi har är ögonblicket just nu. Dagen som just har vaknat är så lätt att ta för given. Vardagar avlöser varandra och nya vardagar kommer av sig självt. Livet travar på i sin vanliga takt och mycket tid passerar oreflekterad i mitt sinne. Så plötsligt en dag händer något som får tiden att stanna. Minuterna blir långa och timmen vill inte övergå i en ny. Dagen är svår att ta sig igenom och natten som ett maratonlopp i slowmotion.
En vacker försommardag omkom min älskade bror i en svår MC-olycka. Ett gäng gubbar i femtio-sextioårsåldern var ute på sin årliga runda på sina kära cyklar. Himlen var klarblå, naturen prunkande och vägarna torra och lättkörda. Gubbarna gjorde sin gemensamma resa för tionde gången och de njöt av att vara på väg till Bornholm för att umgås en helg i glada gubbars lag. De kör genom Smålands vackra landskap i karavan. Först en gubbe i varningsväst och sist min bror som ska hålla ihop skocken. Sju lyckliga knuttar som njuter av sin resa.
Så plötsligt händer det oförutsedda. En mötande bil kommer över på fel sida av vägen och katastrofen är ett faktum. Av MCförarna dör en och tre andra blir skadade. Vi ser om olyckan på TVnyheterna, men vet inte då att just den här olyckan drabbat oss.
Det är svårt att ta in ett skakande besked som man får på telefon. Först blir man rationell och iskallt klar. Var, när, hur? Men när jag lagt på luren och försöker ta in vad som hänt fungerar inte hjärnan. Jag skriker NEJ NEJ NEJ. Detta har INTE hänt. NEJ, NEJ, NEJ! Inte min bror! Inte död! INTE!
Så sakteliga sätter sig sanningen i medvetandet och jag är tvungen att försöka förstå det obegripliga. Till tröst och hjälp finns det varma och underbara människor. Först och främst min stora familj. Jag har tre bröder kvar, jag har min mamma och jag har min man och mina barn. Tillsammans stöttar vi varandra och tillsammans bearbetar vi sorg och saknad. Övriga släktingar och vänner hör av sig och skickar styrka och medkänsla. Tack alla ni kära nätvänner som visar värme och stöd. För det är jag oerhört tacksam.
Själar säger aldrig farväl.
Vi ska till helgen säga farväl till det som en gång var min brors kropp men som nu bara är materia som ska omvandlas till någon annan form av materia. Jag försöker att se kroppen som en puppa. Ut ur kroppen har det nu kommit en vacker fjäril. Fjärilen vet ingenting om livet som puppa och puppan vet inte att den ska bli en fjäril en dag. Plötsligt är puppan ett tomt skal och ut ur den har en ny livsform stigit mot skyn på vackert tecknade vingar.
Fjärilen svävar i solskenet och njuter av sin dag som fjäril. Vi andra lever i vidare i puppornas värld och har inte en aning om vad som väntar efter det. I mitt hjärta har jag många härliga minnen av min bror som inte längre finns hos oss.

Jag vill vårda dessa minnen väl och jag vill fortsätta att le och skratta med min bror. Just nu är det många tårar, just nu är det svårt och mörkt, just nu är skrattet inte nära men jag vet att när sorgearbetet kommit en bit på väg så blir det lättare att minnas de goda och roliga upplevelser vi haft tillsammans.
Någonstans breder en vacker fjäril ut sina färgglada vingar och svingar sig i munter dans. Jag blir lycklig när jag ser den och minnet av min bror är varmt och glatt.
Själar säger aldrig farväl.
KraM

14 kommentarer:

  1. Marita, du skriver så vackert om din bror.Själv finner jag inga ord. Jag grät när jag läste.Har ju själv en viss erfarenhet vad det gäller MC-olyckor.
    Själar säger aldrig farväl.
    Våra kära finns alltid med oss

    KRAM LISA

    SvaraRadera
  2. Minns vad mamma skrev om min bror: "Han är inte död, han är bara borta".
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Tårarna stiger i ögonen trots att jag sitter på Arlanda... Det finns inga ord och jag förstår att det känns orättvist, men precis som du säger; han är inte död. Själen lever vidare. Min mormor dog 2007 och än idag är hon så nära mig varje dag att jag ofta tänker att jag ska ringa henne.
    Naturen ger nog den bästa läkning man kan få och enligt min mening finns det inget så lugnande som en vacker skog.

    Stor varm kram till dig och dina nära!

    SvaraRadera
  4. jag får återkomma… tårarna trillar utför kinden och orden saknas.

    Många kramar till dig ♡♡♡

    SvaraRadera
  5. Kära Marita...så fint du skriver om bror din!!!Tror nog inte man kan förbereda sej för sådana här händelser...man vet aldrig hur man kommer att reagera när man möter svårigheter...Var o en av oss reagerar olika o det måste vi få göra...huvudsaken är att vi reagerar.Du finns i mina tankar!!! KRAAAAM!

    SvaraRadera
  6. Det mänskliga livet är så skört. Livet kan förändras på ett ögonblick. Men du har så rätt min finaste vän - själar tar aldrig farväl. Dom finns kvar hos oss som nu måste försöka finna ett nytt språk för att kunna kommunicera vidare. Han är inte heller längre tillgänglig för att ge en rent fysisk KRAM. Sorgen efter den mänskliga manifestationen av en människa, efter din bror, är rent fysiskt så stark. Men jag är helt övertygad om att du kommer att känna hans närvaro hos dig. Han är kvar hos er. Alltid.
    Fortsätt gå ut i naturen och försök känna in lugnet den ger. Du kommer igenom. Går bredvid dig min vän och önskar dig den ork och styrka du behöver för den kommande helgen och vidare dagar <3

    SvaraRadera
  7. Jag blir alldeles stum och tårögd av dina vackra rader om din bror, händanefter kommer jag alltid tänka på din bror när jag ser en fjäril. Jag skickar över dom varmaste av dom varmaste styrkekramizzzzzar som finns så dom räcker både nu och till helgen och kommande dagar.. massor av tankar till dej och de dina..
    kram från Gnuttis

    SvaraRadera
  8. Hej Marita! Jag blir som Gnuttis - helt stum när jag läser om det som hänt. Så plötsligt, så oförutägbart... och utan föraning så händer det.
    Förstår din smärta vid beskedet och är imponerad över de fina ord som du åstadkommit i bloggen.
    Givetvis kommer även från mig värmande styrkekramar till dig och de dina.
    Kram/SA

    SvaraRadera
  9. Älskade Marita !! Ja du vi har ju pratat en del om detta du och jag. Fick ju även förmånen att få krama om din underbart goa lilla mamma. Du får så vackra ord på allt detta fruktansvärda som hänt. Du har så rätt Själar säjer aldrig farväl dom finns med oss i allt vi gör dagligen på olika sätt. Att kunna känna så är ett sätt att orka leva vidare när någon inte är med oss i livet längre.Varma styrkekramar fån OSS till er ALLA. Kommer att tänka starkt på er på lördag hjärtat. Helt klart kommer jag att få se en fjäril på lördag.

    SvaraRadera
  10. En sååååå underbar blogg efter den fruktansvärda olyckan....Önskar jag kunde trösta men inser att bara livet självt ger lindring.Din älskade bror har du ALLTID med dig vart du än går,går också han!
    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

    SvaraRadera
  11. Så fruktansvärt.
    Vi fick reda på det genom Tina härom kvällen.
    Jag har inga ord.
    Jag fick en chock när jag fick reda på det.Det känns så overkligt.
    Tänk så fort våra liv kan förändras.En liten tröst är han fínns fortfarande runt dig fast han inte syns.
    Jag tänker på dig på lördag.
    Förresten krama om Linnéa ifrån mig. Hon tog ju studenten.
    Kramizzzzz

    SvaraRadera
  12. Jag får tårar i mina ögon...för jag förstår precis känslan du skriver om...det ofattbara!!! Och jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram...Jag lever ju med död och sorg omkring mig varje dag och ändå blir jag berörd av dina ord. Känner så för dig! Kramen är stor innerlig!

    SvaraRadera
  13. Tittar in och önskar er alla en fin Midsommar trots allt ni går igenom,kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

    redtopp

    SvaraRadera
  14. Den som gått över
    bergen
    kommer aldrig tillbaka
    han har sett Landet i
    höjden
    och vill bo där för evigt

    Bo Setterlind

    Kära Marita, tänker på dig.
    Inger

    SvaraRadera