Tankar och infall.


torsdag 10 mars 2011

Vargen, jag och saknaden efter den vänliga hunden.

Jag har matat min varg länge nu.

Den börjar nästan kännas som en förtrogen, som ett husdjur jag motvilligt vant mig vid och tagit i min vård, och som ett efterhängset om än ovälkommet måste. Jag har matat vargen. Funnit mig i att den finns i min närhet och jag har givit efter för hans hunger. Stora saftiga bitar har han fått att sätta sina sylvassa tänder i. Stycken att riva, slita och såra. Stycken som legat nära till hands att kasta fram när hans hunger har hotat och rovdjurets ögon har lyst av det kalla ljuset.

arg varg

Jag vet att den aldrig blir mätt, jag vet att den alltid vill ha mer, och ändå har kraften att hålla vargen borta varit alltför svag. När man väl kommit ner i vargens djupa håla är det svårt att se i det svaga ljuset. Därnere lyser inte hoppets eld. Ord som tilltro och förtröstan ligger långt bortom horisonten. Ur vargens gap kommer ingen tröst. Därifrån  kan man bara få misströstan och förtvivlan. Jag har gråtit vid vargens sida och sett till att han inte behövt gå hungrig. Jag har nästan blivit vän med min varg.

Jag har försökt att värma mig vid hans sida men från hans ruggiga päls ges ingen värme. Närheten till detta svarta och hungriga rovdjur ger ingen tröst.

Någonstans från mitt inre hör jag en röst som viskar att jag måste ut från denna håla som är vargens. Måste bort från den som girigt rotar i mitt inre och som får mig att älta omöjligheter och motgångar.

“Det finns hopp!”, viskar rösten. “Livet vill dig väl!”

“Du vet ju att du bara behöver ta en dag i taget och att det aldrig är kört”

Ja! Jag vet. Ändå har jag svårt att se framtidens ljus, att förstå att tiden och livet ännu har något gott att erbjuda. I vargens sällskap ter sig motgångar och hinder oöverstigliga. Det är svårt att bjuda motstånd. Det är lätt att ge efter för trötta tankar och svarta sinnesstråk. Jag måste bort från detta rovdjur.

Jag har slutat att mata honom nu.

Sakta, så sakta, har jag börjat tänka andra tankar. Försiktigt, så försiktigt, har jag låtit tillit och förtröstan få fäste i mitt sinne. Dessa tankar får vargen att krympa för på sådana lever inte rovdjuret i mitt bröst. Jag lämnar varg, rovdjurständer och en kall päls i mörkret. Jag söker mig trevande och ovant mot ljuset.

Trött tröstareJag får lite värme från Sankt Bernhardshundens mjuka lurviga päls. Hunden sover fortfarande men jag har hittat hans sovplats. Nu vilar jag i förvissningen om att allt det mörka och isande hopplösa har en motpol.

En dag kommer jag att tänka “Jag har himlen runt hörnet” igen. En dag kommer jag att ha övat upp min glädje. En dag kommer jag att känna meningsfullhet och tilltro. Kanske snart, kanske om länge……

Jag vet inte när, men jag vet att jag har slutat mata vargen för den här gången.

Allt gott till er!

KraM.

11 kommentarer:

  1. Hej. Vad ledsen jag blir när jag läser och förstår att du mår dåligt.Ibland är livet hårt och slitsamt.Bra att du jagat iväg vargen.Den där fina mjuka Sankt Bernhard är ett bättre val. Dom är fostrade till att hjälpa människor i nöd.
    Får väl peppa dej med dina egna ord:
    Det är aldrig kört!
    Kramar från mej. LISA

    SvaraRadera
  2. Vännen min..Du beskriver saker högst poetiskt! Och samtidigt väldigt levande. Själv har jag förlikat mig med min varggrop. Jag vet att den finns därinne. Ibland ramlar jag ner i den och så vistas jag där i mörkret i sällskap med min inre varginnan tills jag orkar klättra upp till ljusare trakter igen. Jag behöver både Ljus och Mörker. Men jag försöker se det som att jag vistas i ett läkande mörker. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Nya dagar, nya försök..
    Kanske skulle vi ta och ses en dag snart igen??
    ((KRAMAR kommer här))

    SvaraRadera
  3. åh… tänk om jag ändå kunde få sätta en kula i den där vargen. Fast då blir jag stenad av VargRäddarna…

    … åh om jag ändå hade kraften att läka allt det onda.
    Tyvärr klarar jag inte det men jag önskar att jag kunde göra din värld lite mera följsam och glad.
    Du skulle haft en katt… en sån som Nils. Stark och ståtlig och oerhört tjurig. Då skulle du fått le åtminstone en gång per dag:)

    Kära du… jag förstår… ja jag förstår fullt ut för du skriver så jag blir gråtfärdig och lever mig in i din känsla. Hoppas vargen ramlar ner i källaren och inser att den inte har en chans gentemot ditt innersta.
    kramar i massor… tänker på dig

    SvaraRadera
  4. Jag tänker oxå på dej Mitagumman och jag vet att du snart kommer må bra igen. bakom molnen lyser solen och jag önskar inget högre än att den ständigt och jämt lyser upp din väg..
    det är viktigt att veta att man får må dåligt lika mycket som att veta om att man får må bra.jag forts att bära dej i mitt hjärta och i mina tankar :)
    kramar om dej hårt och innerligt gör Gnutt

    SvaraRadera
  5. Kära,kära du,sinnesmjuka kramar till dig från mig som så väl vet vad du talar om!Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde jaga vargen på flykt en gång för alla.Samtidigt ger S:t Bernard hopp!Önskar dig glädje och ro,kraaaaaaaaaaaam!

    Redt.

    SvaraRadera
  6. Å vad det gör ont när jag läser hur du har det. Å vad jag önskar jag kunde få dej att må bra. Men som du säjer. Sakta men säkert kommer du att komma tillbaka.Det tror jag starkt på. Du beskriver detta så fint så jag blir rörd. Snart tar du hunden med dej ut i vårsolen och hämtar värme och kraft.
    Du vet hoppas jag att jag är EN VÄN DU KAN VÄCKA MITT I NATTEN. Jag finns här för dej hjärtat.
    Kramar OM så innerligt.

    SvaraRadera
  7. Oj så många som bryr sig om dig! Och det gör jag med..fast jag visste nog inte att du mådde så dåligt så att du har en varg i hasorna. Tyvärr är det bara du som kan svälta ut honom men jag kan peppa på. För du klarar det, du är en stark kvinna! 10000 kramar!

    SvaraRadera
  8. Passande läsning för mig idag när jag är på väg ner i det svarta hålet...

    Skönt att höra att du ser ett ljus i det mörka. Kanske känns det också bättre när vårljuset återvänder...?

    Stor kram till dig för att du skriver så bra!

    SvaraRadera
  9. Fantastiska, underbara Marita som kan beskriva något så svårt och destruktivt med så målande ord att alla som inte går i dina mockasiner ändå får en glimt av den kamp du dagligen går igenom, är oerhört berörd av dina ord. Ord som sammanfogats så att de trots sin mörka innebörd blir vackra på ett märkligt sätt!

    Skriver du någon annanstans än på bloggen? Dina rader borde få komma fler till godo och skulle säkert kunna bli till tröst för någon medsyster/broder. Seriöst! Om du kan tänka dig att skylta mer offentligt med det än du gör här.

    Hur kom du på att förkroppsliga känslorna i vargen och hunden? Låter som en supersmart idé, tror det är lättare att konfrontera och bearbeta abstrakta och svävande tankar och känslor med en fysisk gestalt som symbol för dem. Hur vargen sliter stora bitar ur dig... Klockrent!

    Sänder massor av tillit och förtröstan till dig så att vargen stadigt forsätter tyna bort pga svält. Tror benhårt på det du skrev: "“Det finns hopp!” och “Livet vill dig väl!” även om det inte farit så varsamt fram med dig på ett bra tag.

    Den innerligaste av kramar!

    SvaraRadera
  10. Hej!
    Tala om att sätta ord på känslor....man kan följa med dej...o nästan känna smärtan...Det ÄR inte lätt att leva,men med sådana insiktsfulla människor som du,blir det lättare...Kramar om!!!

    SvaraRadera
  11. Vilken fantastiskt bra text! Så otroligt underbart målande!När jag läser den känner jag ooh vad jag skulle vilja träffa dig och utbyta erfarenheter om vargar...Jag har förstås också en...*flinar ironiskt*...eller har i alla fall haft en. Hon flyttade in i en mardröm som följde mig länge även i vaket tillstånd. Och jag skrev om den. Känslan i drömmen var så levande att jag fortfarande kan känna samma isande ångest när hon högg tänderna i min arm, rovdjursvassa, skoningslösa...
    Men hon fascinerade mig också...Styrkan, värdigheten, ensamheten som varghonan har...Och jag läste om vad varghonan symboliserar. Det är just styrka, flockledare och hon som går sin egen väg...Numera känner jag mig ganska besläktad med henne. Att vi är vänner är nog för mycket sagt men hon visar mig respekt och jag är inte längre rädd för henne...
    Kramar om dig, varmt och innerligt♥
    Susanna

    SvaraRadera