Den ena dagen är den andra lik. De börjar, pågår och slutar. Livet fortsätter och jag är nästan inte delaktig.
Lite lagom hängig och utan lust låter jag tiden passera utan att jag sätter några större avtryck.
I hela mitt liv har jag haft en uppfattning om vad som varit min uppgift och vart jag varit på väg. Jag har gjort det jag varit bra på och jag har påverkat livet i den riktning jag har velat gå.
Just nu är jag i händerna på handläggare som påverkar mitt liv utan att jag kan göra något åt det. Det känns märkligt.
Någonstans finns ändå tilltron till livet och jag börjar dagen med att sätta på mig berlocken som påminner mig om det. Faith. Varje dag hänger ordet om min hals och talar om för mig att det finns en framtid. Faith. Varje dag tänker jag att det räcker med att ta denna dagen idag. Faith. Varje dag upprepar jag att det inte är kört. Men det hindrar inte att jag är utan lust och med en misströstan som gnager i mig.
Jag väntar på besked och jag kan inte göra något annat under tiden. Inget annat än att fundera på hur jag ska hitta kraft att göra något bra av det beslut som kommer att tas. Vad beslutet än blir så måste jag på något sätt mobilisera kraft att möta det. I den bästa av världar kommer att bra besked och framtiden ter sig då åter ljus. Den andra ytterligheten är att jag står utan både arbete och ersättning framöver. Kommunen vill “göra ett avslut” på min anställning som jag har haft i 28 år. Det betyder att de vill att jag ska säga upp mig och att jag då får ett antal månadslöner som ersättning. Alternativet är kanske att bli uppsagd utan ersättning alls. Det valet är ett ickeval i mina ögon. Försäkringskassan säger att jag inte är sjuk nog och arbetsförmedlingen att jag inte är frisk nog! Håhå jaja!
Det känns inte riktigt som att vingarna bär just nu och jag kastar mig inte ut i svindlande uppåtvindar precis. Kanske flyger jag igen om ett tag men nu lever jag i mitt vakuum och låter tiden gå.
Tack snälla ni för glada tillrop och snälla kommentarer både här och där. Så småningom hittar jag till era bloggar och orkar läsa och kommentera. Inte just nu – men så småningom!
KraM från en som………
