Att sammanfatta mitt bloggår lär inte bli så svårt. Jag tittar i månaderna och konstaterar att det har varit oerhört tunnsått med inlägg.
Den som följt mig under åren vet att det är ovanligt glest mellan inläggen och den som trots detta följt med vet varför jag alldeles kom av mig i juni, juli och augusti.
Nu är det mitt i december. Jag trodde nog att jag skulle hitta kraft och inspiration framåt hösten, men ack vad jag bedrog mig.
Livet tassar på och jag slåss med mina väderkvarnar likt en Don Quijote på villovägar.
Jag arbetsprövar och min framtid ter sig oviss. Tänk att bo i ett land där regeringen bestämt hur länge en medborgare kan vara sjuk. Jag upphör aldrig att förvånas över detta.
För länge sedan bestämde jag mig för att aldrig mer vara lärare. Jag brände gamla papper, jag tömde pärmar och mappar och det kändes skönt att jag efter ett långt sorgearbete verkligen hade bestämt mig. Jag skulle lämna skolans värld och jag skulle göra det med besked. Något helt annat låg framför mig, frågan var bara vad.
Nu är jag ändå tillbaka i det pedagogiska värvet och det går skapligt. Jag hade faktiskt glömt (läs: förträngt!) hur roligt det är att jobba som lärare. Det tar av den lilla energi jag har och jag frågar mig om det ger mer än det tar. Svaret måste bli att jag faktiskt inte vet. På plussidan finns en del och på minussidan ungefär samma saker.
Allting kostar och i någon ände måste man betala.
Att komma iväg hemifrån kan ses som positivt, men det är en kraftsamling varje dag. Att ha arbetskamrater och ett socialt sammanhang kan verka lockande men är tröttande för min arma hjärna.
Den lilla kraft jag hade för skapande verksamhet och som gav min vardag guldkant satsar jag nu på att hjälpa estetelever framåt på deras väg. Det är roligt, de är talangfulla och växer i sitt skapande. Det känns meningsfullt men på min fritid vilar jag för att samla kraft inför nästa arbetsdag.
Allting kostar och i någon ände måste man betala.
Frågan är vad som räknas som positivt och vad som är tärande. För någon skulle svaret vara enkelt men för mig är allt detta dubbelbottnat och jag vet inte om det är bra eller dåligt det jag har gett mig in i. Livet vill mig väl, brukar jag hävda, så jag får lita på att det kommer att bli bra på slutet.
När jag själv var ung gick jag på folkhögskola och det är den bästa skolform jag kan tänka mig. När jag gick lärarhögskolan och utbildade mig till mellanstadielärare tänkte jag att när jag blir stor, gammal och livserfaren ska jag jobba på en folkhögskola. Folkbildningstanken är fin och känslan av ett holistiskt förhållningssätt tilltalar mig, men jag tror att man behöver ha rätt mycket i ryggsäcken för att passa som lärare där.
Kanske har jag blivit stor nog, gammal nog och livserfaren så det räcker. Vägen har varit krokig men det kan ha varit rätt väg.
Än vet jag inte om jag blir kvar efter sista januari då mitt rehabiliteringsår är till ända, eller om det blir något annat då. Jag är ganska trött på myndigheter, blanketter och formulär så det vore skönt med en slutgiltig upplösning. Alternativet är en ny sjukskrivnningsrunda med nya prövningar, så Gud hjälpe mig!
Min kära farbror doktor får ju ha ett ord med i laget kan jag tycka, men det finns ju försäkringsläkare som kan ha andra åsikter. Allt detta jobbar jag med att hålla ifrån mig, men det är inte alldeles enkelt!
Nu ska jag be att få tacka för mig, för denna gången. Jag lovar inte att bli mer frekvent på bloggen men det är min ambition!
Var rädda om er och varandra!
Jag önskar er en riktigt fröjdefull jul och ett alldeles underbart 2012.
Det bör bli det bästa året hittills!
KraM
