Själar säger aldrig farväl.

Vad vet blomman om livet som frö?
Vad vet fjärilen om livet som puppa?
Vad vet puppan om livet som larv?
Vad vet vandraren om vad som väntar efter en krävande klättring?

Livet är skört och det enda vi har är ögonblicket just nu. Dagen som just har vaknat är så lätt att ta för given. Vardagar avlöser varandra och nya vardagar kommer av sig självt. Livet travar på i sin vanliga takt och mycket tid passerar oreflekterad i mitt sinne. Så plötsligt en dag händer något som får tiden att stanna. Minuterna blir långa och timmen vill inte övergå i en ny. Dagen är svår att ta sig igenom och natten som ett maratonlopp i slowmotion.
En vacker försommardag omkom min älskade bror i en svår MC-olycka. Ett gäng gubbar i femtio-sextioårsåldern var ute på sin årliga runda på sina kära cyklar. Himlen var klarblå, naturen prunkande och vägarna torra och lättkörda. Gubbarna gjorde sin gemensamma resa för tionde gången och de njöt av att vara på väg till Bornholm för att umgås en helg i glada gubbars lag. De kör genom Smålands vackra landskap i karavan. Först en gubbe i varningsväst och sist min bror som ska hålla ihop skocken. Sju lyckliga knuttar som njuter av sin resa.
Så plötsligt händer det oförutsedda. En mötande bil kommer över på fel sida av vägen och katastrofen är ett faktum. Av MCförarna dör en och tre andra blir skadade. Vi ser om olyckan på TVnyheterna, men vet inte då att just den här olyckan drabbat oss.
Det är svårt att ta in ett skakande besked som man får på telefon. Först blir man rationell och iskallt klar. Var, när, hur? Men när jag lagt på luren och försöker ta in vad som hänt fungerar inte hjärnan. Jag skriker NEJ NEJ NEJ. Detta har INTE hänt. NEJ, NEJ, NEJ! Inte min bror! Inte död! INTE!
Så sakteliga sätter sig sanningen i medvetandet och jag är tvungen att försöka förstå det obegripliga. Till tröst och hjälp finns det varma och underbara människor. Först och främst min stora familj. Jag har tre bröder kvar, jag har min mamma och jag har min man och mina barn. Tillsammans stöttar vi varandra och tillsammans bearbetar vi sorg och saknad. Övriga släktingar och vänner hör av sig och skickar styrka och medkänsla. Tack alla ni kära nätvänner som visar värme och stöd. För det är jag oerhört tacksam.

Själar säger aldrig farväl.

Vi ska till helgen säga farväl till det som en gång var min brors kropp men som nu bara är materia som ska omvandlas till någon annan form av materia. Jag försöker att se kroppen som en puppa. Ut ur kroppen har det nu kommit en vacker fjäril. Fjärilen vet ingenting om livet som puppa och puppan vet inte att den ska bli en fjäril en dag. Plötsligt är puppan ett tomt skal och ut ur den har en ny livsform stigit mot skyn på vackert tecknade vingar.
Fjärilen svävar i solskenet och njuter av sin dag som fjäril. Vi andra lever i vidare i puppornas värld och har inte en aning om vad som väntar efter det. I mitt hjärta har jag många härliga minnen av min bror som inte längre finns hos oss.
Jag vill vårda dessa minnen väl och jag vill fortsätta att le och skratta med min bror. Just nu är det många tårar, just nu är det svårt och mörkt, just nu är skrattet inte nära men jag vet att när sorgearbetet kommit en bit på väg så blir det lättare att minnas de goda och roliga upplevelser vi haft tillsammans.
Någonstans breder en vacker fjäril ut sina färgglada vingar och svingar sig i munter dans. Jag blir lycklig när jag ser den och minnet av min bror är varmt och glatt.

Själar säger aldrig farväl.
KraM