.......... Tankar och infall...........

Dags att sammanfatta, kanske.

2011-12-15T22:01:00.001+01:00

Att sammanfatta mitt bloggår lär inte bli så svårt. Jag tittar i månaderna och konstaterar att det har varit oerhört tunnsått med inlägg.

Den som följt mig under åren vet att det är ovanligt glest mellan inläggen och den som trots detta följt med vet varför jag alldeles kom av mig i juni, juli och augusti.

Nu är det mitt i december. Jag trodde nog att jag skulle hitta kraft och inspiration framåt hösten, men ack vad jag bedrog mig.

Livet tassar på och jag slåss med mina väderkvarnar likt en Don Quijote på villovägar.

Jag arbetsprövar och min framtid ter sig oviss. Tänk att bo i ett land där regeringen bestämt hur länge en medborgare kan vara sjuk. Jag upphör aldrig att förvånas över detta.

För länge sedan bestämde jag mig för att aldrig mer vara lärare. Jag brände gamla papper, jag tömde pärmar och mappar och det kändes skönt att jag efter ett långt sorgearbete verkligen hade bestämt mig. Jag skulle lämna skolans värld och jag skulle göra det med besked. Något helt annat låg framför mig, frågan var bara vad.

Nu är jag ändå tillbaka i det pedagogiska värvet och det går skapligt. Jag hade faktiskt glömt (läs: förträngt!) hur roligt det är att jobba som lärare. Det tar av den lilla energi jag har och jag frågar mig om det ger mer än det tar. Svaret måste bli att jag faktiskt inte vet. På plussidan finns en del och på minussidan ungefär samma saker.

Allting kostar och i någon ände måste man betala.

Att komma iväg hemifrån kan ses som positivt, men det är en kraftsamling varje dag. Att ha arbetskamrater och ett socialt sammanhang kan verka lockande men är tröttande för min arma hjärna.

Den lilla kraft jag hade för skapande verksamhet och som gav min vardag guldkant satsar jag nu på att hjälpa estetelever framåt på deras väg. Det är roligt, de är talangfulla och växer i sitt skapande. Det känns meningsfullt men på min fritid vilar jag för att samla kraft inför nästa arbetsdag.

Allting kostar och i någon ände måste man betala.

Frågan är vad som räknas som positivt och vad som är tärande. För någon skulle svaret vara enkelt men för mig är allt detta dubbelbottnat och jag vet inte om det är bra eller dåligt det jag har gett mig in i. Livet vill mig väl, brukar jag hävda, så jag får lita på att det kommer att bli bra på slutet.

När jag själv var ung gick jag på folkhögskola och det är den bästa skolform jag kan tänka mig. När jag gick lärarhögskolan och utbildade mig till mellanstadielärare tänkte jag att när jag blir stor, gammal och livserfaren ska jag jobba på en folkhögskola. Folkbildningstanken är fin och känslan av ett holistiskt förhållningssätt tilltalar mig, men jag tror att man behöver ha rätt mycket i ryggsäcken för att passa som lärare där.

Kanske har jag blivit stor nog, gammal nog och livserfaren så det räcker. Vägen har varit krokig men det kan ha varit rätt väg.

Än vet jag inte om jag blir kvar efter sista januari då mitt rehabiliteringsår är till ända, eller om det blir något annat då. Jag är ganska trött på myndigheter, blanketter och formulär så det vore skönt med en slutgiltig upplösning. Alternativet är en ny sjukskrivnningsrunda med nya prövningar, så Gud hjälpe mig!

Min kära farbror doktor får ju ha ett ord med i laget kan jag tycka, men det finns ju försäkringsläkare som kan ha andra åsikter. Allt detta jobbar jag med att hålla ifrån mig, men det är inte alldeles enkelt!

Nu ska jag be att få tacka för mig, för denna gången. Jag lovar inte att bli mer frekvent på bloggen men det är min ambition!

Var rädda om er och varandra!

Jag önskar er en riktigt fröjdefull jul och ett alldeles underbart 2012.

Det bör bli det bästa året hittills!

KraM

Ett par tankar om ständigt sparande.

2011-11-17T15:20:00.001+01:00

Funderar allvarligt på när det gick överstyr på riktigt.

Jag menar, om det finns ett datum för när jag blev tokig.

Just nu letar jag efter mina akvarellfärger. Jag har väl lagt dem på något säkert gömställe. De är fullständigt väck. Försökte komma fram till alla lådor och skåp i mitt syrum och inser att det har gått för långt för länge sedan.

Det rummet är så fullt av allt möjligt så jag skulle kunna bjuda in alla jag känner på ett par års ständigt pysslande! Vi skulle kunna fylla en fyndshop med diverse alster och ha öppet i flera månader. Även om det var köpande kunder från morgon till kväll!

Håhå jaja!

När jag plötsligt ser att jag dessutom har ett helt förråd av tomkartonger som jag har sparat ifall jag behöver något att förvara något annat i, då fick jag insikt i sjukdomsbilden. Stora lådor, små lådor, skokartonger, vackra lådor och fula pappkartonger. Alla sorter med ett gemensamt de är alla lika tomma!

Tro inte att boten kommer lika snabbt som insikten, NIX!

Jag borde förstås fylla de tomma kartongerna med grejer och sedan skicka av alltihop på tippen, men icke att jag kan få min kropp till detta!

Saker och ting kan komma väl till pass när man minst anar det.

Det händer väl alla att de plötsligt drabbas av insikten att de skulle vilja göra sig en liten torrfiltad tomte, sy om sin gamla mockajacka till en rejäl shoppingbag eller tillverka smycken på löpande band. Då är det bra att ha grejer på lut!

Tänk om lusten skulle falla på när det inte går att få tag i nytt materiel och man inte KAN vänta. Mitt syrum är fullt av härliga ting och det är tryggt att veta!

Nu när jag håller på som bäst med att vara bild-och-formfröken får jag ständigt nya idéer om vad jag ska göra när jag kommer hem från jobbet. Tyvärr räcker energin bara till planer, men när jag får lite energi över så slipper jag i varje fall att gå och handla! Sanningen är väl tyvärr den att när jag väl har fått fram det jag ska använda, så har jag redan gjort av med nästa veckas energi också.

Man blir nämligen matt av att leta! Ännu mattare riskerar man av att få sig en käftsmäll vad det gäller självinsikt. Men förresten; Jag kan leva med att vara lite tokig. Jag har vetat rätt länge att en eller annan skruv är lös och jag tycker att jag är OK ändå.

Om jag inte visste att jag har roliga projekt att sysselsätta mig med framöver då tror jag att jag skulle bli knäpp och det vore ju tråkigt!

Nu ska jag fortsätta att leta efter mitt färgskrin för jag har faktiskt köpt nya akvarellpapper. Jag kan nämligen inte komma ihåg var jag förvarar dem jag redan hade!

KraM

Bloggen krånglar men jag gör nya försök!

2011-10-23T11:59:00.001+02:00

Jag mötte en underbar människa "the other day" och jag kände hur detta möte fick mina livsandar att flaxa till en aning.

Hon gjorde Pinnar av pinnar hon hittade i skogen.

Häftigt.

Den här pinnen heter "Andhämtning" och jag gillar den jättemycket.

Tänka sig andhämtning som att hämta en and. Stå där med en levande and i sina händer.

Då måste man nog ta ett djupt andetag och filosofera lite över livet.

Gå in på http://ingur.com/vildhjarta/ och kolla på bildspelet.

Det är en lisa för själen.

Jag ska skriva en blogg endera dan,

men tills jag har fått tag i en and att hålla ett tag så får

det hela stå undan.

KraM

Vinke vink.

2011-09-17T20:18:00.001+02:00

Sorg tar tid och sorg tar kraft. Hela sommaren lång har jag gått och värkt på nästa blogginlägg, men inte kommit till skott. Sommaren har i stort varit vänlig och vi har haft det bra på många sätt. Lite små turnéer har vi gjort och många goa dagar har vi haft.

Nu har hösten slagit klorna i Svea Rike, utan möjligheter för oss att påverka tidens gång. Hösten är min årstid och den tid på året då jag trivs allra bäst. I år dräller det av svamp i skogarna och jag hämtar kraft och mod ute i spenaten. Korgen fyller jag snabbt med kantareller och trumpetsvamp men det är egentligen bara bonus. Luften, doften och lugnet mellan de höga träden är vad jag är ute efter. För mig finns det inte bättre ställe att fylla på batterierna och få ro i sinnet. Höstpromenader i storstövlar och tjock tröja är en sann lisa för själen.

Min vardag har förändrats en del nu efter sommaren. Jag är tillbaka i skolans värld och nosar på hur det är att jobba. Jag arbetstränar på 25% och det låter väl som en fis i världsrymden ungefär, men jag kan tala om att det är en stor skillnad på att vara helt sjukskriven och att arbeta dessa ynkliga procent.

Första veckan fanns det inga elever alls på skolan utan dagarna gick åt till planering och möten, möten, möten……..

Tröttande som tusan!

När eleverna väl anlände till sina klassrum började det kännas lite bättre. I veckan som gick hade jag mina första egna lektioner och jag måste erkänna att det var en ren fröjd att åter vara på den pedagogiska banan.

Jag älskar verkligen den delen av jobbet.

Synd då att så mycket av arbetstiden går åt till så mycket annat än att undervisa och hjälpa elever att söka ny kunskap. Jag fixar bara inte att sitta på långa och oftast tröttsamma konferenser, jag fixar inte heller stora samlingar i aulor eller matsalar men jag gillar klassrumssituationen och jag ÄR en bra pedagog! Det kanske låter övermaga och kaxigt, men jag tar risken och sticker ut hakan. Får jag en snyting för det så må det vara hänt!

Jag är inte dummare än att jag inser att jag inte är så attraktiv på arbetsmarknaden. Det är begripligt att andra friska, starka och raska lärare ligger betydligt bättre till när det kommer till anställning och lönefrågor. Jag får väl visa mina framfötter och göra mig oumbärlig på estetlinjernas lektioner. Det är där jag trivs gott och det är där som jag känner att jag fortfarande kan ha något att komma med.

Eftersom jag har passerat 55-årsdagen så finns det en del hjälp att få, förutom det där med arbetslivsrehabilitering. 55+jobb! Jag har räknat ut att om jag trivs riktigt bra där jag nu är så kan jag kanske utverka så mycket arbetsgivarstöd från arbetsförmedlingen att jag inte kostar så mycket att ha kvar. Man kan få mig billigt så att säga! Jag vet ännu inte om jag klarar av det här, men jag känner att det är roligt att vara tillbaka. När jag kommer hem efter mina 3,5 – 4 timmar på jobbet är jag alldeles mör i skallen.

Det är då skogen är så oerhört lockande. Några timmar i tystnaden känns nödvändigt och livsavgörande. Hemma blir det inte mycket gjort, men arbetet där springer inte ifrån oss.

Nu är det slut i rutan för den här gången. Det känns skönt att ha brutit tystnaden som rått här på bloggen alltför länge. Jag hoppas att det finns någon därute som kommer ihåg att jag finns här och om sanningen ska fram så har jag saknat bloggeriet! Ta gott hand om er!

KraM.

Själar säger aldrig farväl.

2011-06-14T09:23:00.009+02:00

Vad vet blomman om livet som frö?
Vad vet fjärilen om livet som puppa?
Vad vet puppan om livet som larv?
Vad vet vandraren om vad som väntar efter en krävande klättring?

Livet är skört och det enda vi har är ögonblicket just nu. Dagen som just har vaknat är så lätt att ta för given. Vardagar avlöser varandra och nya vardagar kommer av sig självt. Livet travar på i sin vanliga takt och mycket tid passerar oreflekterad i mitt sinne. Så plötsligt en dag händer något som får tiden att stanna. Minuterna blir långa och timmen vill inte övergå i en ny. Dagen är svår att ta sig igenom och natten som ett maratonlopp i slowmotion.
En vacker försommardag omkom min älskade bror i en svår MC-olycka. Ett gäng gubbar i femtio-sextioårsåldern var ute på sin årliga runda på sina kära cyklar. Himlen var klarblå, naturen prunkande och vägarna torra och lättkörda. Gubbarna gjorde sin gemensamma resa för tionde gången och de njöt av att vara på väg till Bornholm för att umgås en helg i glada gubbars lag. De kör genom Smålands vackra landskap i karavan. Först en gubbe i varningsväst och sist min bror som ska hålla ihop skocken. Sju lyckliga knuttar som njuter av sin resa.
Så plötsligt händer det oförutsedda. En mötande bil kommer över på fel sida av vägen och katastrofen är ett faktum. Av MCförarna dör en och tre andra blir skadade. Vi ser om olyckan på TVnyheterna, men vet inte då att just den här olyckan drabbat oss.
Det är svårt att ta in ett skakande besked som man får på telefon. Först blir man rationell och iskallt klar. Var, när, hur? Men när jag lagt på luren och försöker ta in vad som hänt fungerar inte hjärnan. Jag skriker NEJ NEJ NEJ. Detta har INTE hänt. NEJ, NEJ, NEJ! Inte min bror! Inte död! INTE!
Så sakteliga sätter sig sanningen i medvetandet och jag är tvungen att försöka förstå det obegripliga. Till tröst och hjälp finns det varma och underbara människor. Först och främst min stora familj. Jag har tre bröder kvar, jag har min mamma och jag har min man och mina barn. Tillsammans stöttar vi varandra och tillsammans bearbetar vi sorg och saknad. Övriga släktingar och vänner hör av sig och skickar styrka och medkänsla. Tack alla ni kära nätvänner som visar värme och stöd. För det är jag oerhört tacksam.

Själar säger aldrig farväl.

Vi ska till helgen säga farväl till det som en gång var min brors kropp men som nu bara är materia som ska omvandlas till någon annan form av materia. Jag försöker att se kroppen som en puppa. Ut ur kroppen har det nu kommit en vacker fjäril. Fjärilen vet ingenting om livet som puppa och puppan vet inte att den ska bli en fjäril en dag. Plötsligt är puppan ett tomt skal och ut ur den har en ny livsform stigit mot skyn på vackert tecknade vingar.
Fjärilen svävar i solskenet och njuter av sin dag som fjäril. Vi andra lever i vidare i puppornas värld och har inte en aning om vad som väntar efter det. I mitt hjärta har jag många härliga minnen av min bror som inte längre finns hos oss.
Jag vill vårda dessa minnen väl och jag vill fortsätta att le och skratta med min bror. Just nu är det många tårar, just nu är det svårt och mörkt, just nu är skrattet inte nära men jag vet att när sorgearbetet kommit en bit på väg så blir det lättare att minnas de goda och roliga upplevelser vi haft tillsammans.
Någonstans breder en vacker fjäril ut sina färgglada vingar och svingar sig i munter dans. Jag blir lycklig när jag ser den och minnet av min bror är varmt och glatt.

Själar säger aldrig farväl.
KraM

Medio maj.

2011-05-12T14:16:00.007+02:00

Jag har inte någon koll på tiden! Jag har nästan inte fattat att april är här och nu är det mitt i maj.

Vår, försommar, frost och så försommar, högsommar och en fantastisk blomning av allt på en gång!

Det har varit en hektisk tid på många plan och framför allt handlar det mycket om en mental omställning till att kanske få till ett arbetsliv igen. AF och FK, mina ständiga följeslagare, jobbar på att jag ska inse att jag är fullt arbetsför och nu har jag bestämt mig för att försöka igen. Tjugofem procents arbetsträning till att börja med låter inte så mycket men det är en stor förändring och en enorm kraftsamling. Jag har bestämt mig för att det kommer att bli bra och jag ser fram emot slutet av augusti då det hela drar igång.

Man är väl karl nog att ändra inställning i livet! Jag har sagt att jag inte skall tillbaka till mitt gamla yrke och det står jag fast vid. MEN det är ändå så att jag har en utbildning och en relativt lång yrkeserfarenhet. Nu blir det en blandning av gammalt och nytt på ett ställe där jag också kommer att ha glädje av mina kreativa sidor. För att få fortsatt rehabiliteringsersättning som jag har nu måste jag “vara i åtgärd” och fram till augusti och terminsstart har jag som uppgift att bli en bättre människa.

Jag ska träna!

Träning och jag är inte kompatibla storheter och det är ett underligt läge jag har hamnat i. Dock ganska nöjsamt som aktivitet och jag börjar från noll, så det kan bara bli en förbättring vad det gäller hälsa och kondition. Länge, länge har jag vetat att jag behöver ha eld i baken för att få tummen ur densamma och faktiskt få till någon form av fysisk aktivitet. Att det skulle bli min handläggare på arbetsförmedlingen som stod för den elden hade jag däremot inte vare sig trott eller förväntat mig. Jag är nu medlem på en träningssida på nätet och det är riktigt roligt. Än så länge är det bara jag som kan gå in på sidan och se hur det går med framsteg, bakslag och eventuella träningstriumfer, men om det visar sig att någon av mina vänner följer med eller redan finns där så kan jag tänka mig att ha ett litet utbyte av erfarenheter. “Funbeat” är stället och det kostar gratis att vara medlem. Jag har haft kul när jag har prickat in mina små promenadrundor och sett hur långt jag förflyttar mig och med vilken hastighet jag går. Välkommen att höra av dig om du hakar på!!!

Nu är det dags att ladda in lite genom foderluckan. Jag håller mig fortfarande till LCHF och kan stolt meddela att jag är 6,5 kg lättare idag än för fyra månader sedan. Det går sakta men säkert åt rätt håll och om det fortsätter i samma takt så blir det arton kilo på ett år! Det är så man måste tänka!

Jag lever livet i sakta mak och sjunger långsamhetens lov. Jag har inte bråttom och jag har gott om tid. Nu när det är mitt i månaden maj känns det som ett bra sätt att ta hand om sin stund på jorden.

Ha det gott därute och glöm inte att den bästa träningen är den som blir av!

KraM.

PS har försökt att publicera den här bloggen ett tiotal gånger.Nu ger jag tusan i hur det här blir!
Jag hade många fina bilder med i Live Writer - men de går inte att kopiera dem hit. Inlägget publiceras i ren panik och hoppas att jag ska få ordning på sakernas tillstånd så småningom!

En dag bland blåsippor.

2011-04-16T22:01:00.001+02:00

Det händer något konstigt i mig när jag väl får tummen ur och skriver här på bloggen. Eller snarare när jag ser responsen på något jag skrivit. Plötsligt kommer lusten tillbaka och jag inser vad roligt det faktiskt är – det här med sociala medier. Förra helgen åkte maken och jag till Regementsparken i Uddevalla. Där rinner en vacker liten å och och vattnet hoppade och skuttade vårystert och ivrigt. Här och var ligger det lite onödig skrot som har fått en patina som skulle få antikrundans Knut Knutsson att sucka av hänförelse. Snart är marken där täckt av vårblommor, men förra helgen fanns där mest prassliga löv.

Idag stod valet mellan att ta hand om en jättehög av mangeltvätt eller fara ut på blåsipps-safari. Valet var inte svårt, ens till att börja med och det blev nästan ännu mer givet när vi såg att solen värmde omgivningarna på ett vänligt sätt. Vi styrde kosan mot Sundsby Säteri som ligger på en liten ö mellan Orust och Tjörn. Där finns en riktigt gammal ekskog och där växer det hejdlöst med blåsippor. Det har inte riktigt lossnat än men om någon vecka är marken blå som ett sommarhav.

Solskenet flödade och de sippor som vågat sticka upp huvudet ur marken sträckte på sina smala halsar och vred ansiktena mot ljuset. Jag gillar att gå i närkamp med motiven, med min kamera och jag kan erkänna att jag stundom kröp på alla fyra för att komma i rätt läge. En syn för Gudar kan man tro, men jag offrar mig gärna för den sköna konsten! Motljus är alltid tilltalande och att det samtidigt ger ett tillfälle att odla fräknarna är inget minus, om du frågar mig.

Nu är vi hemma från vår utflykt och solen har gått i moln. Snart är den framme och värmer oss igen. Jag tippar på att den inte behöver locka växterna länge till förrän de är villiga att veckla ut ett mäktigt lövverk i naturen. Somliga har redan tjuvstartat. Kaprifolen i Bohuslän tillhör de otåligas skara och det är kanske för att den ska blomma minst två gånger på en säsong som den är så ivrig att slå ut sina bladknoppar. Har man bråttom så har man! Jag är tacksam för att högen med lakan inte springer sin väg medan jag kollar till läget i en blåsippsbacke. Om det kommer en morgondag så finns det tid att mangla. Om det inte kommer en morgondag så vet jag att jag använde den sista dagen på ett klokt sätt.

Var rädda om er!

Njut av våren!

Lukta på blommorna och skaffa er gärna en korkek!

Bättre själavård finns inte!

KraM.

Tacksamhetens lov.

2011-04-15T15:02:00.001+02:00

Jag övar mig på att vara tacksam.

Istället för att säga att det är tråkigt att jag bara orkade putsa köksfönstren och att alla andra fönster fortfarande är skitiga säger jag “-Vad härligt att jag har putsat köksfönstren!”

Istället för att tycka att det är en massa jobb kvar att göra i trädgården säger jag “-Vad underbart det är att jag orkade köra undan en hel skottkärra med löv i dag!”

I stället för att säga “-Jag önskar att jag orkade ta en långpromenad i vårsolen” säger jag “- Vad härligt det var att sitta i solen och ta eftermiddagskaffet!”

Att vara tacksam för det som är bra och sedan ignorera resten, är min nuvarande filosofi. Jag övar mig på att vara tacksam, för det är inte alldeles enkelt och det går inte helt av sig självt.

Trots att livet inte är precis så som jag skulle önska så finns det ju en hel del som faktiskt är riktigt bra. Jag behöver inte gå hungrig, jag behöver inte frysa och jag behöver inte sova i en trappuppgång eller under en pappkartong. Jag har mat. Jag har kläder. Jag har ett hem. Dessutom äger jag min tid. Jag behöver inte inställa mig någonstans, vid en speciell tid och jag kan vara hemma, eller borta, när jag själv vill. (Jag ignorerar för tillfället att jag är inskriven i ett “arbetsmarknadsrehabiliteringsningsprojekt” för där händer ändå inte ett smack. Jag tror att jag bättrar på statistiken en aning eftersom jag numera inte räknas som långtidssjukskriven utan är “i åtgärd”.) Så länge de inte tänder blåslampan och eldar mig i baken är jag tacksam. Åtminstone övar jag på att se det hela från den vinkeln.

Den senaste tiden har jag ägnat åt att försöka få ordning på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har kommit fram till att jag kanske inte ens behöver bli större än jag är och därmed kan stanna vid att bara vara. Livet är ju inte bara till för att fyllas med en titel och ett arbetsliv. Det finns annat som är värt att leva för och jag övar mig nu på att vara tacksam för det. Kanske är jag naiv som tror att allt löser sig, men låt mig då så vara.

Jag hävdar med en dåres envishet att livet vill mig väl och att universums goda krafter tar hand om mig, oavsett hur Sveriges riksdag och regering beslutar vad det gäller min rätt att vara sjukskriven och få ersättning. Jag övar på att vara tacksam för den goda kraften i universum och för livets goda vilja. Det är mycket roligare att vara en tacksam person än en som oroar sig. Det ska tankekraft till och det tar tid att fundera över faktiska läget, men jag har gott om både tankekraft och tid. Jag är ganska nöjd med att vara jag och leva mitt liv. Det har jag till viss del tacksamheten att tacka för. Det är jag tacksam för på riktigt!

Medan jag filosoferar vidare över livets stora frågor önskar jag er en riktigt Glad Påsk. Med den frekvens jag för närvarande har på bloggskrivandet så lär det väl inte bli något mer skrivet här förrän påsken är ett minne blott. Men var inte allt för säker! Kanske dyker jag upp i en dator nära dig snabbare än någon kunde ana.

Ha det gott!

KraM.

Tre-enighet? Nej knappast!

2011-03-28T16:09:00.001+02:00

Ande, kropp och själ.

Kropp, förnuft och känsla.

Hur man än bestämmer sig för att beskriva det, som är delarna, som är en människa, så har jag lite svårt att få ihop enigheten. Vi är inte riktigt sams, om jag säger så. Jag är en vandrande tre-o-enighet! Själen vill ha sitt och kroppen vill ha sitt och anden medlar dem emellan!

Ute strålar solen och inne i mig sjunger det “gå ut min själ och gläd dig vid….”, Kroppen säger “Stopp och belägg – inte mer trädgårdsarbete på länge” och Anden / Förnuftet säger “Gå ut och jobba en liten stund!”

Jag lovar mig själv att ta en timma i trädgården, inte mer för jag vet att kroppen kommer att sätt sig på tvären om det blir för mycket. Väl ute, med handskarna på och skottkärran framme, är det svårt att inte lyssna mer på själen som fröjdar sig vid fågelsång och solsken. Det är ljuvligt att lyfta bort gamla löv. Växterna ligger i startgroparna, ivriga att uppleva vårens startskott. Själen får sitt lystmäte men vill ha mer. Med sekatören i högsta hugg ligger jag på alla fyra i rabatterna och klipper ner gammalt och dött. Överallt spirar grönskan, det är vindstilla och solen värmer vänligt.

En timma går fort. En timma till går lika fort. Kroppen värker men det är härligt att vara ute. Till sist segrar förnuftet och jag pallrar mig in för att äta lite lunch. Kroppen mutas med god mat, men är ändå tjurig och tvär.

Solen strålar genom fönstren och själen säger att den skulle vara mera nöjd om fönstren vore rena och blanka. Kroppen protesterar högljutt! Varken nacke, axlar eller rygg är inställda på mer arbete idag! Förnuftet segrar. Jag lägger mig på spikmattan, lyssnar på lite jazz, blundar och drömmer om mera vårvärme och sköna dagar med fika i trädgården. Jag är fortfarande inte helt sams med mig själv, men själen har fått en dos vårkänsla, kroppen har blivit omhändertagen och rent förnuftsmässigt så har jag nog haft en rätt bra dag.

Allt gott till er!

KraM.

Mars

2011-03-16T18:45:00.001+01:00

En liten dikt att begrunda i vårens brytningspunkt!

Varsågoda.

Mars

Just det: lämna allt -
låt Dig hänryckas!
Glöm grubblet,
överge funderingarna,
ge fasen i tvivlet, försiktigheten,
de onda aningarna.
Ett menlöst gott är på väg:
lägg armen
kring bekymmerslösa vårens
unga nacke!

Den stora våren
lyfter lilla människan
högt i Din sky,
säger:
allt detta är Ditt!
Dig, den fattigaste,
tillhör allt:
varje frambrytande grässtrå,
trädens svällande knoppar,
älvarnas islossning,
ljusets växt,
värmens stegring -
det finns inga gränser
för Dina ägodelar,
och i Ditt gråa elände
är Du jublande rik.
Du fattiga lilla människa:
tryck tranans skri,
tryck alla vårens skänker
till ditt bröst:
allt detta är Ditt!

Elmer Diktonius

KraM

Hunden har vaknat!

2011-03-14T00:25:00.001+01:00

Jag har haft förmånen att träffa en KBT-terapeut några gånger, för att få lite ordning på hjärnkontoret. (KBT = kognitiv beteendeterapi.) Det var efter ett besök hos henne som bilden av vargen och hunden växte fram i mina små grå. Vi hade pratat dagdrömmar och jag hade vuxit åtminstone en decimeter under den timma jag suttit i hennes ljusa rum.

-Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag övervann motståndet att ta mig hit, eller förbannad för att jag inte lyssnade till magkänslan och kröp ner under täcket igen, sa jag, när jag hade kommit in till terapeuten.

När jag skulle åka dit hade jag varken ork eller lust, men jag sparkade mig själv i ändan och tog bussen. Jag tror att det syntes tydligt att hela världens tyngd vilade på mina axlar när jag klev in genom dörren.

Den här dagen blev det så att vi pratade om vikten av att tänka bra tankar. Jag fick beskriva hur en riktigt bra dag på jobbet skulle se ut. Saken är ju den att jag inte har något jobb och utsikterna att få något är väldigt små, för att inte säga obefintliga. Hursomhelst så skulle det inte tas några hänsyn till verklighet och eventuella hinder. Jag skulle beskriva en drömdag på jobbet. När jag gick ifrån henne den dagen kände jag mig glad och positiv. De svarta tankarna var försvunna och jag kände mig hoppfull.

Ingenting hade förändrats i min värld eller i mitt liv under timmen med KBT, men jag mådde oväntat mycket bättre. Jag mådde bättre av att bara tänka på ett annat sätt. Kan man förändra känslan i kroppen bara genom att tänka glada tankar så ska man nog akta sig för att mata hjärnan med grådask och misströstan, om man kan undvika det. Inte för att man förändrar verkligheten. Inte för att svårigheterna försvinner. Nej, bara för att man faktiskt blir så mycket gladare, mitt i allt elände.

Nu är det ju så vist ordnat att man bestämmer själv vilka tankar man vill odla och vilka man vill mota bort. Ingen annan kan veta vad som rör sig bakom pannbenet på mig och ingen annan kan styra hur eller vad jag tänker!

Det var den dagen som jag bestämde mig för att det bor en varg och en Sankt Bernhardshund i mitt bröst. Det var då jag insåg att jag bara kunde mata en av dem i taget. Den ena lever av negativa tankar och den andra av positiva.

Så självklart och så enkelt!

Jodå, åtminstone i teorin!

Att det inte är lätt att alltid gulla med hunden, och att tränga undan vargen och sätta den på svältkost – det är en helt annan sak. Jag hemfaller då och då till självömkan och ynkande. Livet är ju inte alltigenom lätt och enkelt för någon, men man kan förhålla sig till livet och livets varierande sidor på olika sätt. När jag är ynklig och missmodig växer och frodas vargen. Jag kan fortsätta att mata den med eländes, elände och tycka att det är tungt och svårt att vara människa. Det är lätt hänt!

Eller så kan jag försöka hitta guldkornen i mitt liv och dagdrömma om de underbara dagarna som ska komma. Lite svårare, men oändligt mycket mer närande för själen. Jag vet att den varma goa hunden finns där och att den är mycket trevligare att umgås med, på färden genom livet, än ett rovdjur med vassa tänder och kalla ögon. När jag skrev förra bloggen ville jag få på pränt att vargmatandet var avklarat och avslutat, för min egen skull. Tack raringar för respons och reaktioner. Jag är väldigt glad för den omtanke och Kärlek ni visar!

En ros till er

och en varm

KraM.

Vargen, jag och saknaden efter den vänliga hunden.

2011-03-10T13:24:00.001+01:00

Jag har matat min varg länge nu.

Den börjar nästan kännas som en förtrogen, som ett husdjur jag motvilligt vant mig vid och tagit i min vård, och som ett efterhängset om än ovälkommet måste. Jag har matat vargen. Funnit mig i att den finns i min närhet och jag har givit efter för hans hunger. Stora saftiga bitar har han fått att sätta sina sylvassa tänder i. Stycken att riva, slita och såra. Stycken som legat nära till hands att kasta fram när hans hunger har hotat och rovdjurets ögon har lyst av det kalla ljuset.

Jag vet att den aldrig blir mätt, jag vet att den alltid vill ha mer, och ändå har kraften att hålla vargen borta varit alltför svag. När man väl kommit ner i vargens djupa håla är det svårt att se i det svaga ljuset. Därnere lyser inte hoppets eld. Ord som tilltro och förtröstan ligger långt bortom horisonten. Ur vargens gap kommer ingen tröst. Därifrån kan man bara få misströstan och förtvivlan. Jag har gråtit vid vargens sida och sett till att han inte behövt gå hungrig. Jag har nästan blivit vän med min varg.

Jag har försökt att värma mig vid hans sida men från hans ruggiga päls ges ingen värme. Närheten till detta svarta och hungriga rovdjur ger ingen tröst.

Någonstans från mitt inre hör jag en röst som viskar att jag måste ut från denna håla som är vargens. Måste bort från den som girigt rotar i mitt inre och som får mig att älta omöjligheter och motgångar.

“Det finns hopp!”, viskar rösten. “Livet vill dig väl!”

“Du vet ju att du bara behöver ta en dag i taget och att det aldrig är kört”

Ja! Jag vet. Ändå har jag svårt att se framtidens ljus, att förstå att tiden och livet ännu har något gott att erbjuda. I vargens sällskap ter sig motgångar och hinder oöverstigliga. Det är svårt att bjuda motstånd. Det är lätt att ge efter för trötta tankar och svarta sinnesstråk. Jag måste bort från detta rovdjur.

Jag har slutat att mata honom nu.

Sakta, så sakta, har jag börjat tänka andra tankar. Försiktigt, så försiktigt, har jag låtit tillit och förtröstan få fäste i mitt sinne. Dessa tankar får vargen att krympa för på sådana lever inte rovdjuret i mitt bröst. Jag lämnar varg, rovdjurständer och en kall päls i mörkret. Jag söker mig trevande och ovant mot ljuset.

Jag får lite värme från Sankt Bernhardshundens mjuka lurviga päls. Hunden sover fortfarande men jag har hittat hans sovplats. Nu vilar jag i förvissningen om att allt det mörka och isande hopplösa har en motpol.

En dag kommer jag att tänka “Jag har himlen runt hörnet” igen. En dag kommer jag att ha övat upp min glädje. En dag kommer jag att känna meningsfullhet och tilltro. Kanske snart, kanske om länge……

Jag vet inte när, men jag vet att jag har slutat mata vargen för den här gången.

Allt gott till er!

KraM.

Inte fullt så tokig

2011-02-22T23:08:00.006+01:00

som jag trodde, är jag!

Tack alla snälla rara väniskor för trösterika ord. Mest tack till Indriel som fick mig att faktiskt söka på ett konstruktivt sätt.

Jag var liksom paralyserad när jag insåg (fel) att mina bilder var raderade så jag letade inte efter dem på något klokt sätt. Nu har jag i alla fall hittat dem igen och jag går från Knäppgök till Glad Lärka. Det finns hopp om nya bloggar då humörkurvan går uppåt...... Hittar jag bara photoshop igen så kan det bli bilder i bloggen oxå - eller så får jag göra en ny installation - om jag hittar skivan med programmet.
Under tiden som jag inväntar inspiration umgås jag med maken som har sportlov. Det är oxå gott-humör-främjande! Håll om varandra och lev livet lite långsamt som omväxling. Det lär vara bra för hjärtat!

KraM .

Knäppgöksblues.

2011-02-17T21:59:00.005+01:00

Nej Nåt geni är jag då inte. Snarare en riktig knäppgök och då får man vara precis hur korkad som helst! Jag har lyckats att radera mitt bildredigeringsprogram helt från datorn. Jag har lyckats radera alla mina bilder från de senaste två åren. Jag har lyckats radera allt som var installerat och vant och jag fick ändå ingen ordning på det som skulle åtgärdats. Nu går jag omkring och är fly förb****d på mig själv och riktigt sur att jag inte har någon annan att skylla på. Maken är glad att det inte var han som satt vid datorn och gjorde det fatala misstaget och jag är böjd att hålla med honom. Det hade kunnat vara en skilsmässoorsak annars. Detta är mycket trist och tråkigt och nu har jag ingen lust att blogga för ilskan ligger och kokar under ytan. Jag vet att det är världsliga saker och att livet inte tar slut för att man gör en dundertabbe, men det känns så visset!

Jag tycker att bilden ovan visar mig rätt ljus.

Knäppgök!

Kan någon vara snäll och skicka hit en fixare med detsamma? Gärna en som kan uppfylla även andra önskningar! Det finns en hel del som skulle behöva åtgärdas i hemmet!

Tack.

Medan jag slickar mina sår och grämer mig över min oerhörda dumhet önskar jag er livets goda dagar!

KraM

lite, lite om läget

2011-02-09T22:15:00.007+01:00

Ojojoj vad tiden rusar fram.
Jag kan dessvärre inte påstå att jag har så himlans roligt att det är därför. Här är det mest grådagar och inteaktiviteter som gäller.
Jag har inget roligt alls att blogga om men jag vill gärna dela med mig av något riktigt bra!
Jag tuffar på i Skaldemans spår och det rör sig neråt i långsam takt.
Idag har jag bakat knäckebröd utan en gnutta mjöl från något sädeslag och det blev vansinnigt gott!
Jag gjorde ett "hitte-på-recept" under bakningens gång och när jag tyckte att det såg ut som en skaplig deg tryckte jag ut det på en plåt och skickade in det i ugnen på 200 grader. Det var fortfarande inte torrt efter tjugo minuter så då drog jag ner värmen till 100 grader och det fick stå en stund till.
Det slutade med att knäckebrödet fick stå kvar i ugnen på 50 grader medan jag tog en middagslur och när jag klev ur slafen var det lagom torrt och knaprigt. Det smakade nästan som Wasa Sportknäcke men innehåller ungefär 2,5 kolhydrater per skiva mot 9,5 per skiva av sportknäcket, av ungefär samma storlek. Jag försöker att hålla mig under 15 g kolhydrat per dag så det var en ren fröjd att kunna knapra i sig en sådan här med rejäla skivor cheddarost på till eftermiddagskaffet.
Som jag saknar brödet i denna diet. Fatta att jag är glad över att man kan baka på söndermixade nötter och frön. Om man bara tillsätter lite "husk" för att få en kletig smet så tror jag att man kan baka på mjöl av vad som helst! (Husk finns på Ica bland glutenfritt och är skal av någon slemmig växt. Det hjälper till att hålla samman degen).

Jag hittade recept på Oopsisar på nätet, bilden här nedan är därifrån. Det är ett slags bröd som man gör på ägg och ost och som är ganska OK, förutsatt att man gillar omelett, men jag måste säga att knäckebrödet slår det med hästlängder!För den som blir sugen kommer mitt hemmagjorda recept här:

Kör
*2 dl skalade sesamfrön
* 1 dl hasselnötter
*1 dl solrosfrön
i mixer till fint mjöl och blanda ner
* 1 tsk bakpulver.
Smält
*50 g smör

och blanda med
*1,5 dl vatten.
Häll detta över
* 1 msk husk
* 2 msk linfrön.
Låt det svälla en stund och blanda sedan allt.
Platta ut på en plåt. Grädda!

Jag skar med pizzakniv innan jag gräddade min kaka och fick 8 knäckebröd, men jag kunde gjort den tunnare och fått fler.

Lycka till och smaklig spis

KraM

Nä då, han ljuger inte!

2011-01-24T22:02:00.001+01:00

Jag håller fast och jag håller ut. Jag skippar kolhydrater och äter fett, fett, fett och en hel del protein. Det är en något annorlunda sak att äta sig ner i vikt än att viktväkta och jaga pluttar, färgploppar eller kalorier i största allmänhet. Tänkte att jag skulle visa min matcoach och en av de böcker som jag bläddrar i så ofta, så ofta.

Skaldeman före och efter en tid på sin egenkomponerade “fettdiet”. Att tro att man blir fet av fett är lika dumt som att tro att man blir grön av grönsaker, säger han bland annat. Nu får han plats i ett av byxbenen! Så längt har jag inte tänkt att gå men en liten bit ditåt!

Man kan äta massor av gott utan att äta kolhydrater. Man kan dock inte äta potatis, rotfrukter, pasta, ris eller bröd. Svårast hittills har det varit att skippa brödet. Man kan ju ta en skiva ost och bre smör på den och sedan låtsas att man käkar smörgås, men jag är inte fullt så lättlurad. Jag försöker istället att hitta annant som kan ersätta mackan. Det har resulterat i att jag dricker llite mindre kaffe än tidigare och det lär bara vara en fördel. Jag har hittat massor av goda gröna eller röda tesorter som känns snälla för magen och som värmer gott när jag känner mig sugen.

I den här boken finns råd och dåd, men det är ändå på nätet som jag får mest inspiration. Här en kul sida tillexempel:

http://fetthajja.blogspot.com/

Skaldeman säger att man inte ska gå ner mer än ett halvt kilo i veckan om man vill att huden ska hänga med i stället för att hänga lös. Jag ligger bra till där! Jag har fyra veckor tillgodo innan jag underskrider det halva kilot. Det är nog så för de flesta – att man tappar rejält till att börja med och sedan saktar viktnedgången in. Men som sagt, det går åt rätt håll! Första veckan pinkade jag ut en massa överflödsvatten och minskade 2½ kg på vågen. Sedan har det inte gått lika fort, men jag har minskat i omfång på ett bra sätt. Jag tror att måttband är bättre än våg när det gäller att mäta framgångar i att äta sig smal.

Nu är det strax dags att söka upp kudden och i morgon är det slut på min tredje vecka på bokstavsdieten. Tiden går fort när man har roligt! Det är roligt när man gör framsteg. Skaldeman och tiden hjälper till!

Må gott!

KraM.

En vacker vinterdag på min ö.

2011-01-20T23:02:00.001+01:00

Jag väcktes av månen flera gånger i natt. Inte vet jag varför men jag sover aldrig bra när månen är full. Tidigt i ottan stod han precis utanför sovrumsfönstret och lyste mig rakt i ansiktet. Jag bestämde mig för att det fick vara slutkämpat med den här natten och klev ur sängen.

Efter att ha pussat maken och dottern farväl och stängt dörren efter dem tog jag itu med morgonyogan. Jag tar ett pass medan solen sakta stiger, jag vaknar lugnt och fint och själen kommer på plats utan några större åthävor. En dusch och några muggar kaffe på det och jag är redo att carpa! Diem alltså.

Idag var den var inte svårfångad, eftersom kameran skrek att den ville bli använd.

Dagen var så strålande vacker att jag inte bara borde gå ut – jag ville också! En sak som inte infaller så ofta när det är kallt och halt.

Det blev ingen lång promenad men jag kom i varje fall utanför dörren.

Bäckravinen kan vara hänförande även på vinterhalvåret även om jag föredrar när vitsipporna blommar och ormbunkarna slår ut sina gröna små vingar. Det var vackert idag!

När jag kom hem blev det varm vetekudde över höfterna och ryggläge på spikmattan. Jag somnade gott och sov en bra stund.

Kan någon fatta att det går att somna med naken hud mot de här vassa plastpiggarna? Jag kan, (somna alltså) men så är jag väl sällsynt hårdhudad!

Nu är det kväll i vår trädgård och nu är det kväll i vårt hus.

Dags att plocka bort spikmattan ur sängen för nu ska det sovas på riktigt.

Må livet gå varsamt fram med er!

KraM.

Fototriss Tema TID

2011-01-16T17:38:00.006+01:00

Tema tid!
Hur tusan skildrar man tid på bild?
Svårt och utmanande tänker jag.
Jag gör det enkelt för mig och fotograferar samma tulpan vid tre olika tidpunkter!

Vacker, vackrare, vackrast?

Precis som människan bär den tidens tecken i sitt ansikte.

Fler tematolkningar hittar du här.

KraM

Det där med nöjeskonto.

2011-01-15T17:49:00.001+01:00

Aldrig i mitt liv har jag gjort en budget, men idén är kanske inte så dum. Jag är av den sorten som klarar mig ganska bra om jag har ont om pengar och lite bättre om jag inte har det. Det brukar liksom lösa sig.

I en budget ska det vara balans. Summan av in och ut bör gå ihop, annars kan det gå åt pipsvängen, säger den vise och gör upp sin budget.

Fasta utgifter, matkonto, klädkonto, nödvändigheter, sparkonto, oförutsett och sedan då nöjeskonto. Det låter bara så fruktansvärt tråkigt, det där med budget!

Jag är nästan aldrig ute “i svängen” och roar mig, så om det är sådant som menas så skulle jag inte behöva ha något nöjeskonto. Meeeeen; Jag roar ju mig rätt mycket ändå.

När jag köper tyger brukar jag säga “Det får gå på nöjeskontot!” Likadant när jag köper annat nödvändigt för att kunna pyssla och påta och fixa och greja. Problemet är att jag är road av en massa olika saker. Loppisbesök går definitivt under rubriken “nöjen” och ibland belastar de inte kassan i någon större utsträckning, så det må vara hänt!

Panduro, tygaffärer, garnaffärer, pappershandeln, boklådor ……… är dessvärre inte riktigt lika snälla när man kommer till kassan. Men har man min läggning så får man ta den smällen, eller de smällarna snarare. För att kunna roa mig behöver jag inte bara material att jobba med, jag behöver dessutom verktyg. Ojojoj! Det kan bli stora poster i en budget! Icke nödvändiga utgifter, men lite får man väl ändå unna sig! Det får gå på nöjeskontot!

Jag syr, stickar och virkar för att det är kul, jag målar lite akvarell då och då, jag håller på lite med silversmide och annan typ av smyckestillverkning, jag är road av att jobba med keramik ………… Till allt detta har jag skaffat bra redskap. Jag inser att mitt nöjeskonto är rejält stort och att det slukat rätt mycket pengar under åren som gått! Fast symaskiner äter inte bröd och inte blir det skinn på dem heller. Detsamma gäller penslar, små tänger, stickor, virknålar, sybågar, filtnålar………

Mina senaste nya prylar på det här området är just filtnålar. Vassa långa nålar med små hullingar på. Man sticker dem i tovad ull för att forma eller dekorera. Det är väldans kul! Jag gjorde en halvfärdig uggla på Vidar, den första söndagen där. Sedan blev jag ju tvungen att köpa filtnålar för att kunna göra “Ture” färdig när jag kom hem.

Lika bra att jag köper lite tovad ull också när jag har möjlighet, tänkte jag och satte allt på nöjeskontot.Nu har jag stickat ett par riktigt gråtråkiga vantar i raggsocksgarn och piffat upp dem med lite filtning med hjälp av nålarna och den vackra ullen jag köpte i Järna. Inte nödvändigt men roligt! Tack och lov för nöjeskontot!

En budget är kanske en bra idé, trots allt!

Ha det!

KraM.

Lite om skratt och lite om tulpaner.

2011-01-13T14:18:00.001+01:00

“Allt man upplever och tror sig vilja skriva om vill inte alltid bli nedskrivet”.

Så skrev vännen Anna i sin kommentar till min förra blogg.

Så vist och så sant!

När jag for iväg till Vidar hade jag inte en aning om vad det skulle innebära. Eftersom de är specialister på stressrelaterad sjukdom och enligt dem själva försöker “se människan i sin sjukdom” hade jag nog tankar på att det skulle bli en del rotande i själ och minnen. Jag vet att jag har en hel del i livet som är ogråtet. Inte obearbetat eller undanskuffat utan bara just ogråtet. En del sorg som inte har med död och förlust att göra och som därför på ett plan inte känns OK att gråta över. Svälja och gå vidare, om jag säger så.

Jag tänkte att det första som kommer att hända är att jag storgrinar ett antal dagar för att sedan sakteliga kunna ta mig tillbaka till mig själv. Men Icke!! Det första som hände var att jag kom tillbaka till mitt skratt. Skrattet som börjar i tårna och som bubblar upp genom hela kroppen och fyller varenda cell med en slags champagneyra.

Jag skrattade och skrattade och skrattade.

Så där som man bara gör när man är riktigt utan hämningar och sociala begränsningar. Vi satt i dagrummet, ett gäng medpatienter och jag, en kväll och jag råkade få håll i Marc Levengoods bok “Gamla tanter lägger inte ägg”. En bok som är fullproppad av citat från barn som funderar över livets stora frågor. Jag satt och läste och fnissade för mig själv och nyfikenheten hos tjejerna runt mig kunde inte stillas med mindre än att jag läste högt. Det hela utvecklade sig till en skrattfest utan dess like. Hela situationen var skrattbar på något sätt. Jag tyckte att det mesta i boken var så komiskt att jag skrattade högt när jag skulle läsa och jag tror att den allmäna stämningen gjorde att skrattsalvorna ekeade mellan väggarna i korridorerna. Jag misstänker att mina medsystrar skrattade mycket åt mig som tyckte att detta var så roligt att jag nästan dog. Men sådant får man ta. Stämningen var på topp och så har jag inte garvat på åtminstone fyra år. Det fanns tydligen mer oskrattat än ogråtet i mig! Jag var överraskad och glad att detta var det första som skulle upp och ut!

Tänk vad fel man kan ha ibland när man tror att man vet hur saker och ting förhåller sig. Det blev inte mycket gråtet där på kliniken – men mycket skratt blev det. Jag sänder en tanke till alla goa tjejer som deltog i denna skratt-terapi som blev en återkommande punkt om kvällarna. Otvunget och öppet för den som ville och orkade vara med.

Här hemma har min vardag börjat rulla. Jag är nu inne på min tredje ensamma dag och jag börjar få lite ordning på mina tankar. Det blir inte mycket gjort men jag har framtiden för mig – annars kan det lika gärna vara ogjort.

Maken kom hem tidigt i tisdags och undrade om jag varit iväg till Blomsterlandet som jag hade pratat om. När jag svarade nej, föreslog han att vi skulle ta en gemensam tur in till stan. Det var ett sådant erbjudande man inte kan tacka nej till!

-Jag ska köpa en stor bukett tulpaner och låtsas att jag har fått dem av någon som tycker mycket om mig, sa jag när vi satt i bilen. –Bra! sa maken.

Jag valde två tiopack och la i kundvagnen och när jag botaniserade vidare bland krukor och blingbling tröttnade maken och bestämde sig för att vänta på mig utanför affären. Han tog upp tulpanerna och stolpade iväg mot kassan så jag behövde varken köpa dem eller låtsas att jag fått dem. Som de flesta män är han inte tankeläsare min käre man, men han förstår en liten fin vink när han får den serverad i rätt läge!

Ha det kära vänner!

KraM.

2011. Nytt år. Nya möjligheter.

2011-01-08T14:46:00.001+01:00

Så sitter jag då här framför datorn för att äntligen få till en liten blogg om hur livet går.

Jag vet inte riktigt vad som hände när jag kom hem från Vidar. När jag var där var jag så sugen på att dela med mig av vad som hände. Skrivklådan forsade genom fingrarna och jag längtade efter att få rejäl tid att umgås med tangentbordet. Väl hemkommen var det fullständigt omöjligt att samla ihop ord för att förklara vad de tre veckorna gjorde i mig. Jag har fortfarande inte den rätta känslan att beskriva det så det får anstå, åtminstone en tid framöver.

När jag kom hem till min verklighet igen var redan första advent förbi och julen kom fortare än jag fattade. Julen byttes till nyår och genast var treddondagen här. Nu har vi sopat bort spåren efter alla helger och vardagen nalkas.

Jag tycker att advent är en härlig tid, jag gillar att julpynta och tycker att det är härligt att fira in ett nytt år. Men nu är jag mätt på helger och firande för en ganska lång tid, det är ett som är säkert. På måndag återgår ordningen till den normala och jag har en massa vardagar för mig själv.

Det ska bli underbart!

Det beror inte på att jag inte gillar min familj, utan på att jag behöver ha det tyst omkring mig större delen av dagen för att kunna fungera någorlunda väl. Jag ser fram emot tysta dagar. Jag ser fram emot att kunna tänka en tanke klart, utan att bli avbruten av oplanerade ljud. Jag ser fram emot att kunna koncentrera mig, fri från ständigt pågående ljud som tar min hjärna i anspråk.

När jag skriver detta inser jag hur knäpp jag egentligen verkar. Man kan tro att jag helst vore en ensam eremit i en jordhåla långt från all ära och redlighet. Det är inte riktigt sant. Jag tycker om att finnas i ett socialt sammanhang och jag tycker om att umgås med andra människor. Samvaro med andra är viktigt för mig, men jag klarar inte av för mycket i taget. Här gäller det att gilla läget och anpassa sig efter sina resurser. Nu har jag under lång tid bara gjort sådant som sitter i ryggmärgen. Städat, lagat mat, diskat och sedan slappat i görligaste mån. Så har jag stickat sockor och vantar, för då behöver jag inte tänka i någon större omfattning.

Nu längtar jag efter att ta itu med min kreativa sida! Jag är så sugen på att skära tyger och skapa stora vackra lapptäcken. Jag är sugen på att gå igenom skåp och lådor för att se om jag kan leva utan något av allt det som vi har undanstoppat. Rensa och slänga är inte min bästa gren, men jag är sugen på att försöka. Jag brukar få sådana anfall med jämna mellanrum och nu pockar det alltså på igen. Sådana aktiviteter är inte tänkbara om jag inte har tiden för mig själv. Det är mycket tänkande och många svåra beslut att ta om man ska rensa! Hujedamig vad knäpp man kan vara!

Mitt nya år har jag inlett med Skaldemans “GI-NOLL”-diet. Jag ska bara äta fett och protein en tid framöver för att se om jag står pall för det och lyckas göra mig av med ett stort antal överflödskilon. Den gode mannen hävdar att man inte kan bli fet av att äta fett. Det är nämligen så att det är insulin som slår på fettlagringssystemet hävdar han, och insulin frigörs i kroppen så fort man sväljer en kolhydrat. Låter man bli kolhydrater så knaprar kroppen av fettlagret mellan måltiderna och man förlorar sin överflödiga isolering. Tänk om det är så enkelt! Värt att pröva är det definitivt, säger jag som har bantat bort drygt tjugo kilo vid två olika tillfällen. Då räknade jag kalorier, mätte och vägde som en besatt. Nu äter jag fett och protein när jag är hungrig och bryr mig inte ett endaste dugg om kaloriräkning och liknande. Jag antar att jag kommer att dela med mig av eventuell framgång. Om det är alldeles tyst på viktfronten så beror det på att Skaldeman är en lögnare!

Är det någon som vågar sätta en peng på att jag kommer att lyckas?

Kanske den nya sedeln “tvåhundring”?

Två hundar kronor – bilden har jag snott på nätet. I love that kind of humor!

Ta hand om er därute i Sveriges avlånga och snöiga land.

Här ösregnar det idag och är snorhalt. –Det är gott att ha ett hem att vara i!

KraM.

Glad advent!

2010-11-26T18:28:00.003+01:00

Käraste vänner och kamrater.

Jag är kvar här utan att kunna blogga på riktigt. En riktigt härlig första adventshelg önskar jag alla. I dag har jag fått min sista behandling här och nu ska jag bara samla ihop mig själv för att lämna Järna på måndag och resa till mitt Hem ljuva hem, på tisdag.

Om Gud vill och SJ hjälper till så sover jag i min egen säng, bredvid min älskade make, på tisdag natt.

Tre veckor går fort, fort! Jag tyckte att det var en lång tid att vara på behandling, men inser att jag verkligen behövde den tiden för att landa i mig själv. Förhoppningsvis har jag kraft att ta tag i min framtid när jag kommit hem igen. Annars får väl någon annan slåss för min skull!

En dag i taget! Det är aldrig kört.

Var det inte så jag brukade säga?

God helg!

KraMarita.

2010-11-17T16:28:00.002+01:00

Bildterapin var en härlig upplevelse! Nu har jag gått två gånger och det är så roligt. Den här bilden har jag hämtat från Vidarklinikens hemsida, så jag kan inte skryta över att den är ett eget alster, dessvärre!

Jag längtar verkligen efter att sätta ord och bild på allt jag upplever och är med om, samtidigt som jag tycker att det är härligt att vara här och att tiden går i en svindlande fart.

I detta rosa hus framlever jag mina dagar i november, nådens år 2010.

Ta hand om er!

KraM.

Snabbrapport.

2010-11-15T16:21:00.003+01:00

Åh vad jag önskar att jag kunde visa lite bilder från mitt liv som "intagen". Det får vänta tills jag kommer hem igen!

Här är så lugn och tyst.

Så kärleksfullt och omvårdande.

Så vilsamt och läkande.

Jag bara ÄR.

En ack så svår konst i dessa tider.

Men jag gör framsteg!

I morgon ska jag få testa målingsterapi och det ska bli så spännande. Annars är det mycket insmörjningar och bad av olika slag - och mycket vila med värmande och undergörande omslag.

Jag bara låter dagen hända mig och försöker vara följsam.

Människorna som jobbar här måste vara av ett alldeles eget släkte.

De är så inkännande, kärleksfulla och ödmjuka.

Här är hela atmosfären sinnesmjuk och det är bra för den som är sinnesskör!

Tack för alla goa hälsningar!

KraM.

I de mentala startblocken.

2010-11-06T18:38:00.001+01:00

Om man kan placera sig själv i startblock, rent mentalt, så är det där jag befinner mig nu. På måndagmorgon reser jag hemifrån för att inte återvända förrän i december.

Jag ska tillbringa tre veckor på en klinik som är specialicerad på stressrelaterad sjukdom. Där har jag inte tillgång till vare sig radio, TV eller mobiltelefon. Det finns en dator med internetuppkoppling men jag är redan avrådd från att använda densamma.

Hur blir det, tro?

Tanken är att all energi ska läggas på läkning, meditation och vila. I konceptet ingår en mängd olika behandlingar och terapier av varierande slag.

Jag ser fram emot det hela med en skräckblandad förtjusning. Naturligtvis hoppas jag på att det blir en positiv upplevelse och att jag kommer därifrån med förnyad styrka och med färre stressrelaterade symptom. Framför mig ser jag en smal, stark och frisk variant av mig själv, och jag funderar på om maken kommer att känna igen mig efter de tre veckorna. Man kan inte vara alltför säker!

Hur somhelst med det. Jag kommer att vara borta från bloggandet fram till advent har inträtt och jag ber att mina vänner har tålamod med mig tills dess. Just nu är jag upptagen med att skriva packlistor och planera min resa för att kunna konsentrera mig på att skriva något som helst av värde. Ta hand om er därute!

KraM.

Hur jag fördriver mina dagar…..

2010-10-27T17:14:00.002+02:00

När jag var barn kunde jag ibland bli lite avundsjuk på de kompisar som var ensambarn. Inte för att de inte hade några syskon utan för att de alla, utan undantag, hade ett hobbyrum i källaren!

Jag är uppvuxen med fyra bröder och jag skulle aldrig i livet vilja byta någon av dem mot ett hobbyrum, men ändå. Ett rum att leka i, ett rum att pyssla i eller ett rum att hobbya i.

Ett helt rum som inte har någon annan funktion än att vara till för att utöva en hobby i. Bara tanken på ett sådant rum är en utopi för de allra flesta familjer med fem barn. Att vi skulle ha ett sådant fanns inte på kartan men jag kunde i varje fall känna ett sting av avund emellanåt, då, när jag var barn.

Nu har jag ett eget syrum i källaren på vårt hus och jag inser att det är ett privilegium!

Allt som oftast är det till brädden fyllt av diverse prylar och pinaler, utöver symaskinerna, strykbrädan, tyger och trådrullar, men det kan bara jag lastas för. Det är ingen annan som bär in grejer dit. (Även om jag ibland misstänker motsatsen!) Fördelarna med ett sådant rum är många! En av dem är att jag vet var jag har mina prylar – i varje fall i vilket rum de finns! En annan är att jag kan stänga dörren till det mitt under pågående hobbyande utan att vara tvungen att plocka undan för att det ska bli mat eller något lika nödvändigt. Så kan man komma tillbaka när man känner för det.

Den som känner mig sedan en tid tillbaka vet att jag älskat att sy lapptäcken. Det är bara så kul att skära sönder vackra tyger och sedan sy ihop dem. Jag rekommenderar detta å det varmaste! Det finns en hel värld av tekninker och möster att välja och vraka bland och man kan inte ha tråkigt det minsta om man öppnar dörren till den världen och tar steget in. När man sedan blivit lite varm i kläderna så hittar men egna sätt och egna mönster. Det blir en massa UFOn (Un Finnished Objects) för att det är roligt att börja på nya projekt, men rätt vad det är tar jag tag i den högen och gör färdigt något arbete. Nu har det varit motiverat att färdigställa så jag har avslutat en hel drös av gamla alster. I slutet av november kommer “Västlapparna” som jag är medlem i att ställa ut lite av varje på Bohusläns museum i Uddevalla. Har du vägarna förbi så gå in och titta!

När jag skrev om att se saker ur olika perspektiv kom jag att tänka på två olika arbeten som jag gjorde för ett tag sedan.

Bilderna här visar två dukar som jag har sytt efter samma mönster, dvs med samma typer av bitar. Resultaten är helt olika och jag vet att det ska ett tränat öga till, för att upptäcka likheterna. Jag hjälper dig på traven genom att leka i photoshop för att visa stjärnan som är så tydlig på den blå/röda och nästan inte syns på den turkosa. Det ligger en utmaning i att välja tyger, färger, kviltsätt, kanter och avslutningar. Kreativitet flödar i vår källare! (Jo, jag vet att det ibland blir på bekostnad av något annat som inte blir gjort – men det är inte mycket i livet som är gratis!)

Jag gillar verkligen mitt syrum och mycket av min tid lägger jag där. Skär, syr, pressar och lyssnar på talböcker. En utsökt kombination enligt mitt förmenande! Jag tror att jag drar mig undan en stund!

Ha det!

KraM.

Kalla mig gärna Friherrinna!

2010-10-25T11:54:00.001+02:00

Så är det då gjort! Efter nästan trettio år som lärare har jag nu kommit till avslut. Idag har jag skrivit ett avtal med kommunen. Jag har inte sagt upp mig och jag har inte blivit uppsagd. Vi har enats om att avsluta min anställning. Så är det. Ett faktum. Jag har inte längre något arbete att ha dåligt samvete över att jag inte kan sköta. Jag har inte något arbete att komma tillbaka till heller, eller att längta efter…….

Lite avigt känns det, men längst in i hjärteroten som en form av befrielse. Nu är jag pank och fågelfri, istället för bara pank.

Det är bättre!

Den största delen av sorgearbetet har jag bakom mig och nu ska jag acceptera mig själv på det ställe jag befinner mig. [Helt klart en svår sak att jobba med!] Jag ska mata min Sankt Bernahardshund och jag ska klappa vargen om hon visar sig. Tack för all underbar respons på min förra blogg. Jag är överväldigad!

Förr i tiden hade jag många brevvänner och det var alltid spännande att se om det låg något på dörrmattan när jag kom hem från jobbet. Nu skriver jag ett “brev” och får en hel drös med svar. Det är lika spännande att gå till bloggen för att se om någon har lämnat ett ord eller många meningar. Nya tider innebär nya sätt att kommunicera och det är inte sämre idag! Tack alla ni som bryr er! Jag blir lycklig av era kommentarer!

Nu ska jag börja spela huvudrollen i mitt eget liv, som jag skrev om för ett tag sedan. Och NEJ! Jag tror inte att jag får någon Oscar för den rollen, men jag ska spela den så väl och äkta jag kan!

I ottan mötte jag upp på kommunhuset och på vägen därifrån, efter utträttat ärende tog jag en sväng i hamnen. Solen strålade, vattnet låg som en spegel och man kunde ana en tunn hinna av is här och var på havet.

Frisk och klar luft i lungorna och solsken in i blicken. Med den känslan ska jag möta varje morgondag och jag ska med spänning följa vägen framåt. Jag inte har en aning om vart den bär. Jag ser att det är lite motlut.

Måtte det vara fin utsikt när jag kommer över krönet!

KraM.

På återseende!

2010-10-22T17:27:00.001+02:00

Det där med såsmåningom, det smyger sakta på……

September har gått och snart är även oktober över. Samtidigt som tiden masar sig fram rusar den iväg. Jag får ingen riktig ordning på livet men jag hyser hopp om bättring. Med en dåres envishet hävdar jag att hur tiden än bär sig åt med mig så hjälper den till.

Tiden hjälper till!

Det är bra!

Igår fick vi årets första snö och det var ett rejält oväder. Jag vill inte ha snö nu! Jag vill inte att det ska vara kallt och riktigt grå höst! Jag vill ha många klara vackra dagar till!

Idag var vår infart till huset täckt av löv i alla färger och de var vackra där de lyste i solen. På andra sidan gatan där solen inte kommer åt var det trist och grått. Så är det väl för det mesta – det vackra finns och strax bredvid finns det ovackra, Det gäller att välja synvinkel!

Ibland känner jag att en bra dag kostar för mycket i o-bra dagar som man får betala med, men för det mesta så ger livet något gott varenda dag, om man bara försöker leta efter pärlorna. Jag skriver det för att övertyga mig själv, mest, för jag har lite svårt med det där att hitta rätt synvinkel för tillfället. Trots att jag ser mig själv som en ganska positiv människa så kan jag alltför tydligt se en sida av svartsyn som jag inte är riktigt sams med. Men den finns där!

Ibland tänker jag att jag har en varg och en Sankt Bernhardshund som bor i bröstet. Vargen river och sliter och gör ont om den matas och uppmärksammas. Hunden är vårdande och ömsint om den får mat och omsorg. Båda två lever av mina tankar. Ältar jag eländes elände så växer vargen och det gör ont i bröstet! Tänker jag positivt så får jag en varm tass på min skuldra och en skvätt cognac om jag är hugad! Valet ter sig lätt och borde väl vara ett o-val. Naturligtvis ska vargen svältas till döds! Men så enkelt är det inte!! Vargen har en tendens att nästla sig fram och roffa åt sig godbitarna om jag inte är på min vakt! Hunden är sådan att jag måste kalla på den och visa att jag behöver den. Å andra sidan är den trogen och villkorslös i sin kärlek om jag bara ser till att inte vargen tar över. Så tänker jag ibland.

Men för det mesta går dagarna, den ena efter den andra och jag tänker inte på vare sig vargar eller hundar. En del av de dagar som går ältar jag det som jag tycker är ledsamt och tråkigt och då är det som om hela huset fylls av tappade sugar som är ivägen när jag ska företa mig något. Andra dagar är det lätt att andas och jag har både lust och energi att få något gjort.

Just nu står jag inför förändringar i livet som jag inte riktigt har valt själv men som faktiskt verkar vara helt OK nu när jag äntligen har kommit till ett beslut. På måndag ska jag avsluta min anställning för jag vet att jag aldrig kommer att gå tillbaka till mitt gamla jobb ens om jag blir hundra procent arbetsför igen. Det känns lite som nattgammal is som ska korsas. Jag tror ändå att det är det bästa i nuläget. Vad framtiden bjuder det vet ju ingen, och jag tror inte att jag kommer att svälta ihjäl i varje fall. Maken är frisk och stark och har lovat att ta hand om mig även i fortsättningen!

Avslutar med en uppmaning att lyfta blicken! Ibland är himlen hänförande vacker! Här en bild som visar hur det kan se ut när man närmar sig min ö norrifrån.

Be careful out there!

KraM.

Rapport från ett vakuum.

2010-09-10T10:35:00.004+02:00

Den ena dagen är den andra lik. De börjar, pågår och slutar. Livet fortsätter och jag är nästan inte delaktig.

Lite lagom hängig och utan lust låter jag tiden passera utan att jag sätter några större avtryck.

I hela mitt liv har jag haft en uppfattning om vad som varit min uppgift och vart jag varit på väg. Jag har gjort det jag varit bra på och jag har påverkat livet i den riktning jag har velat gå.

Just nu är jag i händerna på handläggare som påverkar mitt liv utan att jag kan göra något åt det. Det känns märkligt.

Någonstans finns ändå tilltron till livet och jag börjar dagen med att sätta på mig berlocken som påminner mig om det. Faith. Varje dag hänger ordet om min hals och talar om för mig att det finns en framtid. Faith. Varje dag tänker jag att det räcker med att ta denna dagen idag. Faith. Varje dag upprepar jag att det inte är kört. Men det hindrar inte att jag är utan lust och med en misströstan som gnager i mig.

Jag väntar på besked och jag kan inte göra något annat under tiden. Inget annat än att fundera på hur jag ska hitta kraft att göra något bra av det beslut som kommer att tas. Vad beslutet än blir så måste jag på något sätt mobilisera kraft att möta det. I den bästa av världar kommer att bra besked och framtiden ter sig då åter ljus. Den andra ytterligheten är att jag står utan både arbete och ersättning framöver. Kommunen vill “göra ett avslut” på min anställning som jag har haft i 28 år. Det betyder att de vill att jag ska säga upp mig och att jag då får ett antal månadslöner som ersättning. Alternativet är kanske att bli uppsagd utan ersättning alls. Det valet är ett ickeval i mina ögon. Försäkringskassan säger att jag inte är sjuk nog och arbetsförmedlingen att jag inte är frisk nog! Håhå jaja!

Det känns inte riktigt som att vingarna bär just nu och jag kastar mig inte ut i svindlande uppåtvindar precis. Kanske flyger jag igen om ett tag men nu lever jag i mitt vakuum och låter tiden gå.

Tack snälla ni för glada tillrop och snälla kommentarer både här och där. Så småningom hittar jag till era bloggar och orkar läsa och kommentera. Inte just nu – men så småningom!

KraM från en som………

Fototriss - tre bilder på ett tema.

2010-08-24T21:18:00.001+02:00

Veckans tema är Tre bilder på R.

R står för ROST hos mig.

Vad R står för hos andra får du reda på här.

KraM.

En perifier figur…..

2010-08-23T09:08:00.002+02:00

När jag började gymnasiet någon gång i urtiden fick vi läroboken “Historia i centrum och periferi”. Mening var väl att vi skulle se historien ur lite fler perspektiv än bara maktens.

“Centrum och periferi”. För de flesta människor som jag möter är jag en person som ligger långt ifrån det cenrala i deras liv. Jag finns någonstans i periferin.

I det mesta som händer, där jag spelar någon som helst roll så är det som statist eller så har jag möjligen en liten biroll.

Man spelar ytterst sällan huvudrollen!

Min företagsläkare sa till mig för en tid sedan ungefär att “det kommer en dag när man inser att man borde spela huvudrollen i sitt eget liv”. -Det kanske är dags för dig nu, sa han, att fråga dig vad du vill och vad som är viktigt för dig att må bra.

Jag har funderat mycket på det där. Vad är viktigt? Vad är centralt och vad ligger någonstans långt utanför mitt centrum, någonstans i periferin. Det finns saker som betyder något och som jag kan påverka och det finns annat som inte betyder särskilt mycket eller som jag inte kan påverka.

Att spela huvudrollen i sitt eget liv! Det borde ju vara självklart för varje levande människa. Inte i egoistisk anda men gärna altruistiskt och i ett större sammanhang.

Jag tänker mig min dag som en bubbla. Mitt i den finns jag och innanför skalet på bubblan finns allt som händer under dagen. Andra personer har också bubblor och våra skal skär varandra och samma händelse pågår i flera bubblor samtidigt. Sitter jag på tu man hand med någon så ligger förhoppningsvis våra centrum nära varandra vid just det tillfället men vi delar inte skal för det. Perifera händelser och personer är olika för oss, detsamma gäller det som finns inne i våra respektive bubblor.

Det finns några personer som ständigt finns nära centrum i min bubbla. Personer som står mig nära och som betyder mycket för mig. Personer som är med mig även om våra dagar utspelar sig långt ifrån varandra rent fysiskt.

Bubblorna kan skära varandras mitt, även om det skiljer landsgränser eller oceaner dem emellan.

Ibland finns det företeelser som tar så mycket plats i min lilla värld så det finns inte mycket plats för annat. Då drar jag åt min yttre gräns och sluter mig lite mer. Jag släpper liksom ingen obehörig innanför skalet.

Just nu brottas jag med tankar på VAD som är centralt i mitt liv, vad som är viktigt för att mitt liv ska vara ett bra liv och vad som bara stjäl energi och tar plats. Jag ska be att få återkomma i ämnet!

Medan jag funderar vidare önskar jag er en alldeles utomförträffligt trivsam ny vecka!

KraM.

Krassekalas

2010-08-20T11:38:00.001+02:00

Kan bara kort konstatera att uppväxt och miljö har betydelse!

Krassen gör som den vill och den verkar vara kräsen.

Fjärilar i trädgården har sitt pris!

KraM.

Söderut mot fest och passion!

2010-08-19T13:18:00.001+02:00

Det var medeltidsvecka och i Visby kunde man strosa omkring på medeltida marknad. Massor av människor bar tidsenliga kläder och det var många försökte prångla ut diverse varor. Innanför ringmuren låg röken från öppna eldar tät. Den som var hugad kunde hugga tänderna i vildsvinskebab med strimlad kålrot och få en medeltida cola till den. Vildsvin stektes hela över öppen glödbädd och köttet smakade alldeles utmärkt. Solen böljade i kapp med vågorna. Från första till sista dagen var det solbränneväder och det var skönt att få komma in i den lummiga grönskan för att få skugga.

Visserligen var det lite svalt en liten stund på vår första dag i Visby men himlen blev strax blå och tröjorna åkte av. Hur de som var klädda i päls och stora mantlar av ylle luktade efter en dag på marknaden vill nog ingen veta.

Efter fyra dygn på den norra delen av Gotland var det dags att börja tänka på den verkliga anledningen för vårt besök på ön. Vi var bjudna på bröllop! De sista dagarna hyrde vi en liten stuga där Gotland är som smalast. Därifrån hade vi gångavstånd till bröllopsfesten. Vigseln hölls på stranden.

Det fanns en och annan badgäst på stranden som höjde på ögonbrynet när det började dyka upp festklädda människor. Ut ur tallskogen kom kvinnor i vackra klänningar och män i kostym. Vi gick längs med stranden i en lång rad och inte förrän vi var på plats några hundra meter längre bort kom själva brudföljet. Först prästen, sedan spelemän, så brudparet och sist brudparets föräldrar.

Dagen var skimrande vacker, brud och brudgum strålade och inte ett öga var torrt. När prästen sa: “You may kiss the bride!” tog passionen över och bröllopsgästerna jublade.

Efteråt bjöds vi på en fantastisk fest. På menyn stod bland annat helstekt lamm och Gotlandsdricka. Båda tillagade med kärlek och omsorg. Två grillmästare höll på från tidig morgon till tidig kväll med att snurra, pensla och krydda köttet. Lammen som var uppvuxna på gården smakade himelskt. Gotlandsdrickan höll världsklass enligt min bror som var värd för kalaset (och som varit med och bryggt). Jag var glad att det fanns alternativ och föredrog helt klart det vita vinet. Hela kaggen med hundra lite dricka tömdes dock under kvällen så det fanns många som inte höll med mig i den smakfrågan. Talen var många och lyckönskningarna till de unga tu ännu fler. Den här dagen kommer jag att ha med mig länge. En dag som ligger och värmer i mitt hjärta!

KraM.

Drottningen av det kluvna sinnet.

2010-08-17T23:21:00.005+02:00

Det är nog så man bäst beskriver mig i dessa dagar. Jag orkar inte riktigt gå in på orsak och verkan just nu utan konstaterar bara att jag lider brist på stadga i såväl sinne som vilja.

För att bevisa, mest för mig själv, att det inte är någon stor kris vare sig i Kapernaum eller här på min ö tänkte jag sätta in några av alla vackra minnesbilder jag har från familjens resa till Gotland förra veckan. Gotland liknar ingenting annat i Sverige.

Ön är stor och större delen består av momark med knotiga tallar och de områdena är inte vackra. Mil efter mil åker man genom småvuxen tallskog och det ser magert och eländigt ut. Men det finns annat också. Visby är en fantastiskt vacker stad med sina torn och sin ringmur.

Genom små gluggar i västra muren kan man titta på havet. Har man tur kan man fånga solnedgången genom en liknande glugg på ett torn bredvid Österport. Sådan tur hade jag. Kvällen var fantastisk och solnedgången vid havet magisk.

Vi bodde fyra dygn på norra delen av ön, ett område som jag inte utforskat så mycket tidigare. Fårösund och Fårö är mycket speciella platser och det är mäktigt att se raukarna stiga mot himlen.

Vid fyren på Fårö byggde jag ett eget litet torn av mjuka stenar ovanpå en skrovlig kalkstensformation. Solen sken och det var otroligt rofyllt där bland alla kalkstenar med mer eller mera synliga avtryck av urtidens levande djur. Jag behöver få perspektiv på tiden ibland.

Fårö är ett ställe för kontemplation. Att se ut över havet och följa den steniga strandkanten ger mig en ro i sinnet och får min hjärna att slå av på takten.

Det tror jag är nyttigt.

Nu är jag hemma i den grå vardagen igen och ska försöka få ordning på densamma. Maken har börjat sitt arbete, sonen har flyttat till sin universitetsstad, nästa vecka börjar dottern skolan och jag…….

……vet inte riktigt hur mitt liv ser ut framöver.

Det ska jag blogga om längre fram. Nu tränar jag på att dingla med benen och att tro på en ljus framtid. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, med en dåres envishet:

“En dag i taget! Det är aldrig kört!”

Ta hand om er därute i livet!

KraM.

Pyttsan!

2010-07-30T16:36:00.001+02:00

Tji fick jag!

Jag tyckte att jag fick en strålande ide! Min gamla korgstol hade gjort sitt som möbel men kunde få tjänstgöra som stilleben eller installation i trädgården över sommaren. Jag ilade iväg till den lokale blomstermånglaren för att inhandla lämplig växt.

Något slingrande som växer fort! Krasse såklart!

På fröpåsen stod det ljusgul dubbel blomma ,utbrett växtsätt! Det jag såg framför mig i andanom var en korgstol liksom lindad med krasseslingor och stora dubbla ljusgula blommor! Resultatet blev inte riktigt så! Jag hade nog tänkt mig lite yvigare och mera prunkande, men jag antar att jag får var nöjd som det blev. Man kan inte få allt!

Grannfrun fick ungefär hälften av föna. Hon petade ner dem utmed staketet, med påföljd att hon har stora krassebuskar som blommar yvigt och mycket! Ge för mycket kärlek till krassen och den svarar med att bli ogin!

Ljusgul krasse är det hur som helst! Nästa år ska jag gräva ner stolsbenen i jorden (alternativt ta bort både dem och själva sitsen) för nu har jag lärt mig att krasse ska inte odlas i behållare. Sen slänger jag ner några frön i den stela leran och säger “Visa vad ni går för” och låter bli att ödsla kärlek eller gödsel. Det kommer att blomma av bara sjutton!

Kanske kommer det att se konstigt ut med ett ryggstöd och två karmar som sticker upp ur jorden? Jämfört med det så är en sits fylld med sten och jord fullständigt normalt! Eller hur?

Kanske att hela möbeln får gå till hävderna efter den här säsongen.

Vi får väl se…….

Snart nog är jag där (i nästa odlarsäsong menar jag)! Jag insåg idag att snart är Glada Juli slut, slut, slut…… ….och fick lite lätt ågren med tanke på vad lite jag vet om höstens göranden och låtanden……

Tiden står aldrig stilla och den kommer lika fort som den går, så det är inget problem egentligen. Problemet ligger mer i att jag inte är i fas vare sig med att ta emot eller släppa iväg densamma.

Min vackra ros är överblommad. Jag har samlat blomblad i en burk med tätt lock. När kvällarna blir långa och kölden kryper innanför tröjan ska jag öppna locket försiktigt och lukta på sommaren som ligger däri! Jag har sommar på burk i kylen oxå för idag har jag plockat svarta vinbär och gjort marmelad. Den burken lär nog vara tom långt innan sommaren har försvunnit! Men den är gjord för att ätas!

Ha det gott Kära vänner!

Augusti är en sommarmånad och har vi tur så konverterar även första höstmånaden September till en sådan i år.

Det har hänt förr!

KraM.

Mitt i natta!

2010-07-27T01:43:00.001+02:00

Sitter här mitt i natta och har försökt att uppdatera mig på vad mina vänner haft för sig på bloggarna. Det ät härligt när man ler igenkännande eller blir berörd på ett eller annat sätt. Jag är glad att ni finns därute!

Ta hand om er!

KraM.

Lägesrapport.

2010-07-25T21:02:00.004+02:00

Seg, rastlös, uttråkad, med mycket spring i benen, Svårdiagnostiserad men ungefär allt det där på en gång. Sådan känner jag mig just för tillfället. Jag försöker att intala mig själv att njuta av sommaren och ta vara på de lediga dagarna. Det gör jag också. Njuter alltså, och tar vara på dagarna.

Efter Stockholm har det varit ön för hele pengen. Nästan. Maken och jag tog en tur in till storstaden Göteborg och bara spanade in stadens brus för ett par dagar sedan. Man behöver inte lämna ön för att få se mer än en människa i taget, för nu har badgästerna anlagt bryggor och sommartorp, men det är ändå skönt att bryta vardagslunken mot storstadspuls. Det är inte samma sak att trängas hos den lokale Icahandlaren som att trängas i Galleriorna i innerstan, det är inte samma sak att försöka få en parkeringsplats vid torget som att leta efter en i gamla Haga och det är inte samma sak att ta en pizza på hemortens lokal som att ta en dagens på en krog i stan.

För övrigt då - hemmaplan. Frånsett en titt in på ett möbelvaruhus på Backaplan på vägen hem. Ibland måste jag bara kolla upp om det finns något nytt som jag inte anade att jag skulle behöva. Det fanns några sådana saker även vid detta besök. En ny blå stor plastkasse och diverse fynd fick följa med hem. De blå kassarnas användningsområden är fortfarande inte totalt utrönta. Fantastiskt praktiska och man riskerar inte ens att det fattas en skruv, en plugg eller en mutter. Den är dessutom redan färdigmonterad! Bara en så’n sak. Min senaste tanke är att förvara fliset från kompostkvarnen i blå kasse över vintern. Så blir det om jag inte får igång maken med att gräva ur en av de befintliga trädgårdskomposterna och lägga ut som “täckbark” i våra rabatter. Hans arbetsinsats är nämligen alternativet till att mellanlagra nytt flis utanför kompostbehållare.

Och nytt kompostmaterial blir det. Vi har en liten trädgård och mycket växter. För mycket enligt en i familjen – för övrigt densamme som girigt vakar över sin gräsmatteflik så att det finns lite att gå över med gräsklipparen den enda trädgårdssyssla som inte tillfaller frun i huset. De senaste veckorna har jag gallrat bort åtminstone en tredjedel av alla buskar och bladväxter på våra domäner. Klipp ner och kört i den välsignade uppfinningen kvarnen. Högen av växtdelar, kvistar och ris decimeras radikalt men någonstans måste det förvaras innan man kan ha det till jordförbättring. Det kan bli i blå IKEAkassar framöver. Frågan är bara var de ska förvaras.

Man undrar kanske i grannskapet om jag börjar stapla sådana i ett hörn av vår lilla kedjehustäppa. Å andra sidan kan jag väl bjuda på det!

Tills vi hörs igen: Lev väl!

KraM.

Huvudstaden tur och retur.

2010-07-15T17:20:00.004+02:00

Att få komma hem till sig själv, att få sova i sin egen säng och att få sova tills man vaknar utan väckning - det är lycka.

Huvudstaden lockade oss och vi bokade hotell för tre dagar. Solen stekte, sommaren var allestädes och svetten rann. När det var som varmast tog vi vår tillflykt till underjorden och satt på tunnelbanestationer för att gå ner i temperatur.

Vi var turister och vi njöt av folkvimlet, trängseln och stadens puls.

Vi var turister och åt oss rejält mätta vid hotellets frukostbord och vi svettades på bussar, köade vid glassbarer och tog en öl på en uteservering på Söders höjder.

Vi blev mätta på storstadens utbud och vi bytte Park Inn i Solna mot en herrgård utanför Nora.

Från en ytterlighet till en annan.

Massor av folk, högt tempo och +32 i innerstaden mot ödsligheten, noll tempo och +20 vid Fåsjön. På vägen mot Örebro mötte vi regnet och temperaturen ändrades radikalt på en kort stund.

Det var härliga dagar i Stockholm, en stad att njuta av och vara stolt över.

Men det är här under min korkek som jag har det allra bäst. Det grönskar i min trädgård och snart tror jag att min krassestol slår ut i blom. Det var ett förfärligt oväder här medan vi var borta och en stor rosenbuske blåste omkull med sina stöd. Idag har jag slagit ner störarna igen men det regnade så väldigt att jag fick avsluta innan jag var klar. Det var skönt att arbeta i regnet men mina skyddshandskar blev så tunga i vätan att jag inte orkade lyfta armarna.

Nu blåser det och det är uppehåll. I morgon är nog handskarna torra och jag kan få ordning på rosen igen. Annars blir det en annan dag. Det är ju semester!

KraM.

Weekday photos Urban "light post".

2010-07-07T23:44:00.005+02:00

Varje vardag en ny utmaning på ett visst tema.
(Australiensk tid för ny dag!)
Torsdagen har alltid temat "Urban" och nu light post.
Jag hittar min miljövänliga lyktstolpe med solfångare på toppen,
i hamnen på en liten brygga.

I found this lightpole at a pier in our marina.
It is low impact and driven by a solar cell.

Fler lyktstolpar här.

KraMarita.

Macrobild till weekday photos.

2010-07-06T20:22:00.006+02:00

Dags för en ny utmaning och det handlar bara om att lägga upp en macrobild - eller en riktig närbild om man så vill. Här är mitt bidrag. Min trädgård svämmar nästan över av vita storklockor så här i juli månad. Fantastiskt rikblommande är den och frösår sig jättegärna.
Varsågoda:

-Nu går vi i närkamp men klockan som mäter sommarens tid.

Vill du se vad andra har lagt upp denna veckan så klickar du här.

Fåren på Pilane gravfält.

2010-07-04T18:03:00.005+02:00

I skulpturparken strövar en stor fårflock fritt. Dagen då jag besökte gravfältet var det nästan 30 grader varmt och inte mycket strövande att tala om. Fåren hade sökt sig till skuggan och låg mest och tryckte utmed stenblock och trädstammar eller fann sin plats i ett hjulspår.
Det vilade ett sällsamt gemensamt intryck över fåren. Alla låg de med huvudet åt samma håll. På led liksom. Men det fanns en eller två som var avvikande från mönstret!
Här kommer mina bilder på temat "Avvikande" i veckans Fototriss. Fler bilder här.

Räta in er i ledet innan ni lägger er!

Lyssna nu! Huvudet åt samma håll om jag får be!

Varför surar ni då fårskallar?

Ha det gott mina vänner!
KraMarita.

Slussen med ett halvår emellan.

2010-07-03T19:28:00.001+02:00

Jag satt på bryggan jättelänge och hade fötter och vader ner i vattnet. När den första köldchocken lagt sig började jag tänka att det skulle nog funka att sänka hela kroppen under ytan. I vattnet lekte en mängd ungar i varierande storlek. Sådana har ingen känsel så man kan inte lita på att det är badbart bara för att de ser ut att ha det härligt! Solen gassade och snart var jag så genomvarm att det var nödvändigt att få lite svalka för att inte riskera solsting. Ett nätt litet svanhopp senare och hyperventilationen var ett faktum. Gudars skymning vad det kändes kallt!

I am not a quitter – så jag stod där bland isflaken tills andningen normaliserats någorlunda och sedan dök jag ner under ytan och tog några rejäla simtag. Det var riktigt skönt efter en stund och jag kan än en gång konstatera att när man väl har premiärbadat för året så blir det aldrig värre än så att doppa sig. Jag var i fler gånger och då var jag mycket snabbare på att komma i vattnet! Nu har jag gjort det för i år och nu kommer jag att bada varje dag resten av sommaren. Om det inte är åska och drivis förståss!

När vi skulle lämna Slussen och åka hem kom jag att tänka på att jag tog bilder just här i vintras när snön låg tjock och havsisen bar. Det är ett fantastiskt land vi har med både polarklimat och tropiska nätter!

Njut av sommaren vänner! Det är ett halvår sedan som vi njöt av vackra vintervyer och tyckte det var ljuvligt att vi äntligen fått rejält med snö! Jag hoppas innerligt att vi kommer att tröttna på värmen också och säga att det vore väl härligt om det kunde komma lite regn och bli lite svalare. Men det säger vi inte på länge än!

Allt Gott!

KraM.

Sightseeing på grannön.

2010-07-02T16:36:00.005+02:00

På Tjörn finns ett av Sveriges största gravfält. De har används under flera århundraden och de äldsta gravarna är från tiden för Kristi Födelse.

Maken och jag är kulturella idag och Sightseear i närområdet. Det första vi ser när vi betalat och gått in genom grinden är tre små gråtande flickor. De är förtvivlade inte tu tal om saken. De vänder ryggen till och hulkar tyst.

Stället är befolkat av fler märkliga varelser.

På varsin sida om gravfältet, i öst och i väst, finns de. De är bruna eller vita. De står, sitter eller ligger. Som det verkar helt utan samband eller sammanhang. Stora som levande människor men av järn som är anfrätt av rost eller av blänkande aluminium. Bruna i öster och vita i väster. Inte vet jag om det ligger någon tanke bakom det.

Gravfältet är en stor skulpturpark och jag ser mig förundrat omkring. Mitt ute i naturen står en stor svart kub. Helt utan vare sig orsak eller verkan tänker jag och förstår inte heller vad den kosntnären tänkte inför sin uppgift. En träkub med sådär en sju åtta meters sida, svartmålad, med en dörr på ena väggen och utanför dörren en liten trappa. Man kan öppna dörren och titta in. Jag blir inte klokare efter titten. Kostverket heter konstruktion, kort och gott och är inte det knäppaste av det som ställs ut, men snudd på!

Nej det knepigaste i mina ögon är en samling björkstammar som är fastskruvade i stubbar efter andra träd som just har sågats ner för att ge plats åt installationen som heter “rekonstruktion”. Björkdungen ligger nästan högst upp på kullen och långt borta ser jag havet. När jag har klättrat uppför berget och tagit mig förbi fägrinden för att få syn på detta så skakar jag lätt på mitt stackars huvud och tänker att ibland är jag alldeles för klok för att begripa en del konstnärers tankebanor. Eller också är jag inte tillräckligt intelligent för att fatta detsamma. Hur som helst jag begriper inte riktigt den delen……

Annars är det en härlig upplevelse. Solen strålar och både maken och jag tycker att värmen påminner om turistvandringar i södra Europa. Vad är väl en semester på Korfu eller Kreta? Man kan svettas tillräckligt på Tjörn.

De sista bilderna får bli en hälsning från forntiden skriven med urtidsben! Riktigt fräckt och helt i min smak. Det finns fler skulpturer och en del är lättare att ta till sig än andra. Somliga är vackra och tilltalar ögat, andra vill man ta på för att känna ytan.

Området är stort och här och var har besökare tagit en paus i skuggan under ett träd, för att njuta sin picknick eller bara pusta ut en stund.
Solen står högt och skuggorna är korta så visst kunde vi varit på en grekisk ö!

Om du kommer till de här delarna av Sverige i sommar så ta en kaffekorg med dig och åk till Pilarne på Tjörn. Helt klart värt ett besök. Historia och nutidskonst på samma gång, det går inte av för hackor!

Allt Gott!

KraM

Sepia scenes.

2010-07-01T00:52:00.003+02:00

Jag kan inte låta bli att anta en ny utmaning. Om man vill så kan man tydligen sitta dygnet runt och delta i olika utmaningar världen över.

We went out for a boattrip but it did not last for long. Storm and thunder were on their way in over my island at the Swedish westcoast. This picture is from that short trip.

Scener i sepia.
(Klicka för att se fler bilder)

Min bild i sepiaton är från västra kusten på vår västkustska ö. Vi tog en liten båttur men vände snabbt in mot land för det var oväder i intågande. Från att ha varit en riktigt varm och härlig dag med 27 grader varmt sjönk temperaturen snabbt och det blev riktigt kyligt. Senare kom även regnet.
Jag hade tänkt ta ett dopp men ångrade mig raskt när de kalla vindarna svepte in från havet. Nu blir det premiärdopp i juli istället för idag var det ingen värme som inbjöd till bad.
Jag hoppas innerligt att värmen kommer tillbaka för att stanna mycket länge!

Jag vill bli riktigt genomsvettig och pusta över att det är så varmt så att jag inte kan sova! Så vill jag ha det i många dagar och sedan kan temperaturen få hålla sig runt +22 grader celsius i en fem sex veckor eller så. Ska de regna så får det bli på nätterna!

Kan vi ha det på detta viset tro?
Viss kan jag få bestämma det!

Ha det allra som gottast!

KraM.

2 of a kind #5

2010-06-30T18:36:00.006+02:00

Fotoutmaning var roligt. Nu antar jag denna:

2 of a kind #5

This weeks theme: Up and Down
Mitt bidrag till utmaningen från "Weekdayphotots" kommer här.
(Klicka så ser du fler bidrag!)

Man ska ta två bilder på samma motiv om jag fattat saken rätt och så ska man tolka temat i sina bilder.
En bild tagen nerifrån och uppåt och en bild fotograferad uppifrån och neråt - så blev min tolkning.
På första syns lite himmel och på den andra lite av marken.
Blomman heter Rosenhallon och bor i min trädgård.

Fototriss was my first try and now I go for this one. I do hope that I have got it right!
Two of a kind. Flowers in my garden. First from below and then from above That means one photo up and one photo down.
If the babel of tongues isn't to extended - this is it!
The flower is named Thimbleberry.

Tillbakablick - juni 2009.

2010-06-29T00:31:00.007+02:00

Vad gjorde du för ett år sedan?
Tema Tillbakablick.

Vilken tur att man kan bläddra i bildarkivet när man ska dra sig till minnes.

Det var varmt och badvänligt i juni 2009. Redan i början av månaden tog jag mitt premiärdopp och jag delade havsvik med ett antal blåmaneter. De tillhör de snällare vattenvarelserna så det är helt OK att bada med dem. Somliga maneter simmar ryggsim och andra simmar bröstsim men mest ser de ut som fjärilssimmare, tycker jag, de vackra Blåmaneterna med sin fjärilsteckning på magen.

Vad var det egentligen som jag fick korn på från båten tidig sommar förra året?

Ett UFO under vattnet kanske?

I år ser jag fram emot att juli och augusti ska bli badvänliga för om jag ska hinna med premiärdoppet i juni så får jag sno mig på. Det är många år sedan som juni inte inbjöd till bad.

Allt gott!
KraM.

Fototriss - fototema Ett, Två, Tre.

2010-06-27T23:00:00.006+02:00

Det finns en massa roliga ställen där man kan länka sina bilder på olika teman eller utmaningar. Jag har aldrig gjort det tidigare men tycker att ide'n är kul. Nu prövar jag för första gången och ser om jag får några kommentarer.
Mitt bidrag till temat ETT, TVÅ, TRE. Söndag 27/6 2010.
För att se fler bilder på temat klicka här: Fototriss
Den här veckan är det en tävling som sponsras av: www.photowall.se

Smågrodor och annat lika viktigt.

2010-06-26T22:37:00.007+02:00

Midsommarafton, denna den svenskaste av alla svenska högtidsdagar, firade jag i min barndoms nejder. Vädret var vänligt och sommarhimlen så blå som den ska vara en sådan dag.
I hembygdsparken restes den lövade stången på utsatt tid och musiken till detta var, helt som sig bör, både traditionell och trallvänlig.
Det var blomsterkransar, tombola, chokladhjul, hembakat kaffebröd och smågrodor. Det var stappliga äldre damer, ungar som kom bort och finurliga frågor på tipsrundan. Och det var roligt att återse många gamla vänner.

Vid sådana tillställningar måste man köpa lotter och stödja hembygdsföreningen. Jag och dottern vann två chokladkakor och en ostkaka så det blev väl jämnt skägg med utgifter och vinster.

Ett märkligt fenomen blir tydligt när man återser så många av dem som fanns omkring en när man växte upp.Alla de som var gamla när jag var barn såg ungefär likadana ut som på den tiden, men det märkliga är att de som var unga samtidigt som jag var ung - de hade liksom kommit ikapp de gamle och blivit lite rynkigare och lite gråare. Det är knepigt det där för själv har jag ju inte förändrats ett endaste dugg!
Den nya generationen är kopior av sina föräldrar och en del kunde jag gissa mig till släktskap med ganska stor säkerhet. Att en och annan påpekade att jag är väldigt lik min mamma det behöver inte alls läggas någon vikt vid! Att någon kände igen min 20-åriga dotter för att hon är lik mig kändes däremot ganska smickrande. Vem vill vara lik sin mamma? Inte jag och inte min dotter! Men vad gör man åt generna? Jag älskar min mamma och jag vet att min dotter älskar mig, men det räcker med en av varje!

KraM.

Tankar i den ljusa sommarkvällen

2010-06-23T23:08:00.007+02:00

Solen sjöng sina vackraste visor och

strålarna ekade mellan stammar och blad

i min trädgård.

Kören av dofter och humlesurr vaggade mina

sinnen till tröst och

gjorde det lätt att andas den nya dagen.

Pulsen i stenen och marken slog

med mitt hjärtas rytm.

Sinnesmjuk var dagen som just släppt taget.

Jag önskar att dagen som kommer är lika vänlig.

KraM.

en kort liten natt

2010-06-22T16:53:00.001+02:00

Det gäller att njuta medan man kan. Av de korta nätterna menar jag. Snart är det över, dagarna blir korta och nätterna långa som katekesen.

Men nu är nu och det gäller att vara härvarande.

Jag gick mig ut i kvällningen, tog vara på släpljuset som solen i sena timman slösade över vår dal och förevigade stunden i platt form. Den dagen vi får doftsensor i kameran så får någon Nobelpris därför, och då måste jag köpa ny kamera och ny dator för att kunna bistå. Nu blir det två dimensioner för ett sinne och resten får fantasi och erfarenheter stå för.

Maken som borde stå för glada tillrop och upplyftande av sinne och moral har en fallenhet för helt annat i livet. Hans första morgonreplik idag var:

-Nu blir det allt mörkare.

Detta föga upplyftande uttalande följdes av:

-Snart är det jul!

Jag tror att det var en svart blick från hustrun som fick honom att avstå från vidare uttalanden i ämnet.

Om man tassar tyst i naturen så hör man att det skälver av liv och lust just nu, därute i det fria. Det är fortfarande på tillväxt och sommaren har egentligen bara börjat. Vad än maken påstår.

Än är natten kort och liten och egentligen alldeles för ljus för att sovas bort. En sommardag däremot är lång och stor och mår nästan bara bättre av att man tar en siesta mitt på den. Att sova bort en stund av den hetaste delen av dagen är ett alldeles utomförträffligt sätt att ta vara på densamma. Ett bra sätt att vara härvarande när det är som svettigast.

Skulle sommardagen däremot vara sval, mulen och rentav regnig bör man vara noga med att hålla siestan inomhus och företrädesvis under en tjock filt. Sådana stunder kan också räknas in i de gyllene.

Se nu till att vara härvarande i stunden, var noga med siestan och inse att än varar sommaren läääääääänge.

KraM.

En dag som är dagen efter….

2010-06-20T17:53:00.001+02:00

Aldrig i mitt liv att jag skulle sitta framför TV timme efter timme och titta på när en Kronprinsessa fick sin prins, men det var precis vad jag gjorde.

Klistrad framför TV:n följde jag prominenta gäster, beundrade tiaror och sagoklänningar och klämde en tår när de tu blev ett.

Det var en fantastisk tillställning vi fick följa. Vackert, varmt och kärleksfullt!

Nu återgår livet i Sverige till det normala och sagan om pojken från landet som blev prins fortsätter, men inte i fullt lika öppen dager som den gjort de senaste veckorna.

Jag har aldrig riktigt brytt mig om vem kungabarnen fattar tycke för eller vem som dejtar vem i den där världen. Blått blod eller inte, vem bryr sig?

Kluvenheten inför kungahus och arvsrätt till äpple, spira och krona är total.

Låt kungen vara kung och låt Victoria bli vårt nästa statsöverhuvud. Hon kommer att vara en strålande representant för Gamla Svea när den dagen kommer.

Jag tycker att vårt Kungahus är något av det mest svenska och finaste vi har och jag tycker att det är en märklig och fullständigt otidsenlig inrättning detta att ärva sitt ämbete.

Kluvet förhållande till monarkin, var det ja.

Jag tycker att det är ett strålande påfund att alltid ha samma statsöverhuvud oavsett vilken regering man har. För mig får det gärna finnas en på förhand utsedd familj som sköter den delen av statsapparaten. Så länge den gör det som riksdag och regering bestämmer. Det osmakliga i arvsrätt till tronen infinner sig först när makt och förtryck kommer i dess sällskap.

Snack om att de vältrar sig i lyx och att vi undersåtar får betala dyrt för att ha ett kungahus ställer jag mig ganska frågande till. All representation kostar. Så länge kungafamiljen håller sig på den blåa mattan och sköter det den ska sköta så finner jag mig lätt i att det finns en slags gräddfil i livet för medlemmarna i den.

Det ska en rejäl dos kärlek till för att man frivilligt ska ta på sig det liv som den nye prinsen nu har gjort. Kankse har jag en hel hop blå dunster i ögonen men jag tror faktiskt att denne kille kommer att bli en utmärkt annonspelare för Sverige. Under åtta år höll han mun och lät folk tro att han var ganska obegåvad – hellre än att öppna mun och bevisa det eller motsatsen. Vid sin egen bröllposfest tog han till orda på ett sätt som övertygade åtminstone mig om att Viktoria visste precis vad hon gjorde när hon valde livskamrat.

Jag är säker på att de kommer att göra ett bra jobb framöver.

Jag kan inte göra annat än önska dem lycka till.

KraM.

En hint om vad som är på G.

2010-06-18T18:03:00.000+02:00

Ibland måste det hända något radikalt för att mina livsandar ska vakna till.

Nu har jag bestämt mig för att min framtid ter sig oerhört ljus. Jag ser fram emot en ny karriär och tycker att det ska bli vansinnigt spännande att följa den och se den utvecklas.
Endast fantasin sätter gränser och jag har inte den blekaste aning om vad som ligger föröver. Det är mycket roligare att tro att framtiden har med sig positiva upplevelser än att oroa sig för att det kan gå åt pipsvängen!

För att markera att något nytt är på G har jag blåst liv i denna gamla sida och kommer att blogga här ett tag framöver. Kanske återgår jag till Space. Kanske stannar jag här. Jag vet inte än men jag hoppas att mina gamla vänner följer mig här också.

Välkommen hit kära gamla vän och välkommen hit nya bekantskaper!

Lämna ett spår så blir jag glad!

KraM

2010-06-17T21:52:00.000+02:00

De här raderna har ett enda syfte! En ny test helt enkelt!
KraM Tina om du kom hit!

2010-06-17T21:26:00.000+02:00

Det här stället är svårbegripligt!
Jag ska be att få lite hjälp!
Hoppas att någon hittar hit och visar det!
KramiSalami!

Testing one, two......

2010-06-17T20:30:00.000+02:00

Käraste vänner!
Nu blir det en prövotid.
Jag är Karin och den som hittar hit är väl en gammal vän eller oxå en ny bekantskap.
Visa mig på något sätt att du varit här för jag är verkligen förvirrad!

En gång i tidernas begynnelse började jag visst här men det bidde på annan ort senare.
Nu är jag tebax åtminstone temporärt.

KraM

Ett andra besök/försök.

2008-02-18T16:11:00.000+01:00

Tusan att tiden går så fort.
Det blir alltför lite gjort.
Har inte bloggat som jag bor´t.
Men att rimma går som smort!

Tramsigt?
Jaaaa.

Här hade jag tänkt skriva om allt jobbigt, men idag mår jag ganska bra.

Allt är relativt men ändå!

2008-02-06T09:38:00.000+01:00

Fick i alla fall till en bild. Inteså illa pinkat!

Nu lite humor.

Mer svenskundervisning åt läkare! Citaten är från patientjournaler...

*Inkommer med kvadratmeterstor sårskada på lillfingret.

*Som preventivmetod har patienten använt oavbrutet samlag.

* Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

* 12 cm långt, sårigt underben

* Vi ordnar med mat, hemkört och rollator till pat.

* Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

* Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.

* Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg.

* Blöder ibland ifrån vänster näsa.

* Patienten måste sova högt under kudden.

* Hon beskriver huvudvärken som spännande.

* Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

* Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall.

* Går nu med stel rygg och huvudet ner i marken.

* Sköts i hemmet av maken som är militär.

* Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror.

* Mat får han från sonen som ligger infryst.

* Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

* Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.

* Nyligen varit på kontroll hos gynekolog som friat.* Bihålor spolade 5-600 ggr.

* Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder.

* Änka, bor med frisk make.

Slut för nu. K.

första försöket

2008-02-06T09:27:00.000+01:00

Hej!
Ny på det här. Kommer att leta i det här krypinet för att göra mig hemmastadd.